Islänningen Einar Már Gudmundssons nya släktkrönika Kungar av Island innehåller sex delar, 21 kapitel och 75 avsnitt, de sista omfattar ett par tre sidor, mer sällan fem eller sex. Och det kan ju verka strukturerat och ordnat. Men historien faller ändå sönder, romanen består av lösa bitar, sidospår, snedkliv, repriser, lappkast, omtagningar och tusen anekdoter.
Det är som om berättaren har sitt material i en stor säck och då och då plockar upp en grabbnäve stoff ur den och bara lägger det sist i texten.
Varje sida innehåller minst ett rejält slagsmål, en fabulös fylla och en erotisk skandal. Stryk, sprit och sex har ju varit komiska ingredienser i litteraturen ända sedan antiken men här känns det som om författaren nästan tvångsmässigt kör på i de spåren.
Romanen kan annars likna ett kalejdoskop som berättaren ständigt skakar om. När vi sätter ögat till textens titthål flimrar ett myller av personer förbi. De flesta berättar om släkten Knudsen som styr och ställer i kustsamhället Tangavik sedan länge.
Under åren har de ägt sillkokerier, affärshus och fabriker och startat orkestrar, körer och föreningar. I släkten har det funnits stora begåvningar och ledargestalter men också rena fåntrattar och brottslingar.
Redan på första raden kommer Arnfinnur Knudsen farande i ett amerikanskt vrålåk men det är egentligen först i romanens sista tredjedel som han tar över huvudrollen. Arnfinnur är idérik och lyckosam i nästan allt han företar sig, en tusenkonstnär som tjänar bra med pengar, älskar de sina och har god hand med alla medmänniskor.
Stilen är mestadels grovkornig och drastisk, ja råbarkad, men kan också bli lyrisk. Samtidigt får man genomgående en känsla av att Már Gudmundssons ingivelser bara verkar komma flygande genom hans skalle. Numera, kan han t ex påpeka, tar driftigt folk lån på fisken i havet. Det är kanske fråga om magisk realism, lägger han till.
Fresk, kollektivroman, mosaik, allt det där kan man säga om Kungar av Island men det är också en historiebok. Och hävdateckningar av det här slaget har Már Gudmundsson ägnat sig åt tidigare. Även då har berättelserna varit ”bra för skrattmusklerna och säkert för andra muskler också”. Men man skrattar sig alltså inte genom hela boken, ibland kan hans svada bli lite larvig och ansträngd, att inte säga manisk.
Persongalleriet är genomgående brokigt, vi möter gestalter som ler ”med knutna nävar” eller gråter när de är tvungna ”att ge någon stryk”. Det finns folk i berättelsen som kan tala med måsar, baggar som har spritproblem, urstarka byfånar (men sådana personer är numera dessvärre ”ett byte för institutionerna”, skjuter berättaren in) osv.
Vi når 70-talet, de unga demonstrerar mot Vietnamn och ungefär där slutar romanen, lite oväntat och ofullbordat. Men det är nog inte någon bra idé att ge ut en fortsättning.