Att förlora ett djur är en stor sorg, ofta lika stark som vid en mänsklig närståendes bortgång. Ändå känns det inte riktigt legitimt att någon längre tid sörja en pälsbeklädd vän. Löjlig är den som inte snabbt reser sig och går vidare. ”Det är ju bara ett djur”, kan det tyckas. Men det som för vissa bara är ett djur kan för andra vara viktigast i världen.
Jag har vetat det sedan tidigare, och nu vet jag det igen, hur fruktansvärt ont det gör när en älskad kropp blir stilla. En mörk decemberkväll kan bli gränslöst svart när en mjuk mule lägger sig tillrätta i snön. När vita flingor faller över en krigare som aldrig kommer resa sig igen.
Han var den som stod sist i kön, min Diego. Bara tio år gammal. Av mina djur, katter och hästar, var han den ende jag inte oroade mig för. Aldrig sjuk, alltid strålande och stark. Ändå var det honom jag iskall ledde nerför stallbacken, honom jag föll på knä vid och strök över pannan tills att veterinären konstaterat att hjärtslagen tystnat. Det var honom jag täckte över med en presenning innan jag åkte hem.
Ska jag inte känna mer än så här? frågade jag mig själv i ett förlamat tillstånd där mitt agerande mest liknade en robots. Och jo, det skulle jag. Hemma vid ytterdörren kom alla känslor samtidigt. Först då kände jag hur jag frös, skakade i hela kroppen, att jag knappt kunde andas. Floder av tårar har sedan dess runnit nerför mina kinder och kommer nog inte att avstanna förrän alla minnesbilder och alla ”aldrig mer” bearbetats. Aldrig mer får jag se honom bockande springa ut på sommarbetet, kasta med huvudet, glänsande svart. Inga fler galopper på barriga skogsstigar. Slut med tokskratt i sandtaget och euforin när hästmusklerna under en ger allt. Aldrig mer hans värme mot min hand.
Jag letar ännu hovspår i snön, men vid det här laget har de snöat över och plogats bort. Tjugofem minus och norrsken var det den där natten när vi vandrade runt i byn. Den mage som skulle hållas igång kurrade ännu fint. Hos mig fanns då inte en tanke på att det hela kunde sluta dåligt. Men kolik är förrädiskt.
När en människa dör kan man om möjligt finna tröst i utsagor från nära döden upplevelser, om ett paradis i slutet av tunneln där nära och kära väntar. Från djurens värld kommer inga vittnesmål, och tydligen är endast människan av Gud lovad evigt liv. Spelemannen Hasse Andersson kunde heller inte svara på om hunden får följa med in i himlen. Jag tänker dock tro att paradiset är öppet för alla. För ett himmelrike utan djur är inget himmelrike.