Jag glömmer inte tipset från Erik Ashoka Granqvist och Robert Nordberg, två av ishockeyvärldens främsta filosofer. Om man känner sig nere; lyft blicken, fäst den högre så att du får kontakt med himlen. Det rensar tankarna. Det hjälper.
Jag tänker på deras tips när jag tar del av Thomas Wågströms bilder i fotoboken Allt som är i himmelen, Bokförlaget Max Ström.
Sammanlagt är det ett trettiotal svartvita fotografier av molnklädda himlar. Mörkret drar och dominerar.
Jag önskar mer kontrast i boken; mellan ljusa och mörka himlar. Som täcker ett bredare register av moln.
Vi har nog alla legat på rygg och tittat upp i himlen. Sett hur molnens former ändras och kan föreställa det mesta; djur, bomull, kuddar, tänkbara omslag till bibeln, kvarlämningar av Guds grubblerier, mjukismeccano - endast fantasin sätter gränser.
Thomas Wågström sätter gränser. Slagsidan av mörka himlar missar mycket av detta. Det är hans val. Och det urvalet spelar mig spratt. Jag ser bilder av mörka himlar som i vissa fall likaväl skulle kunna vara röntgenbilder av hjärnorna på finansministrar i Italien, Spanien eller Grekland.
Nåväl. Det här är, trots allt, en lovvärd bok som förlaget i någon mening slarvar bort. Hårda pärmar hade varit önskvärt. Likaså ett bättre papper. Att välja ett papper som är nästgårds till konsttryckspapper är inte gott nog när det gäller en fotobok. I synnerhet när det gäller bilder av moln. Det kanske förklarar varför det är få, om ens några, bilder på ljusare himlar.
En sak till: varför så tråkig layout? Vit vänstersida, utfallande bild på högersida. Så rullar det på. Inte precis som den mångfacetterande layout himlen kan erbjuda.
Karl Ove Knausgård har i boken skrivit en vacker och tänkvärd essä kring vårt förhållande till molnens föränderlighet. Bara den motiverar ett lån av boken på ditt bibliotek.