Hermetiska stilleben
POESIMilAnna HallbergAlbert Bonniers förlag
Foto:
Intrycket kommer, tror jag, från sättet att visa upp innehållet, det omtalade, som ett mycket högblankt foto, där ytan liksom håller undan ordens betydelser från ordens effekt hos den som läser. Observationerna är skarpa, men adderar inte känsla eller reflektion till det uttalade. Orden är objets d´art, eller kanske till och med stilleben, trots den ibland våldsamma kraften i dem.
Landskapet är cement, eller miljöförstörd stad, människorna är sönderdelade fragment, representerade i dikten av till exempel en jacka eller ett par röda badbyxor. Detaljerna tillsammantagna ger Hieronymus Bosch-associationer, men utan skräckkänslan.
I och med allt detta betraktande via ett subjekt som vräker iakttagelser över läsaren, skapas en bild av diktjagets hållning mot världen, mindre än en bild av diktjagets erfarenheter.
Ur det megapixelpussel som orden i Anna Hallbergs dikter knapphändigt lägger framträder inget mönster. Kanske är det sorteringen, bristen, additionerna som syns, problematiken i att ta in det kaleidoskopiska men inte erkänna eller vilja ha några kategorier av verkligheten.
.../krukorna står längsmed husväggen i skugga. efter/ cementplattorna kantsten. singel.de har tagit bort rökrutorna och ersatt med zoner. i/ de gamla sovvagnarna fanns sänglampor som gick att vika. du hade ett mjällschampo./en vit flaska med rosa rankor.hittades i mars. vid djurön.infrusen. skriver i snön./
Så jobbar vi med nyheter