Ja, det är inte enkelt att gå i de kanoniska Västerbottensförfattarnas fotspår. Ekon från förebilderna är svåra att koppla bort i läsningen, oavsett vad man tycker om Torgny Lindgren-idiomet. Och visst plagierar och ironiserar Stoor över både stil och innehåll i ett närmast oberörbart litterärt "Västerbotten". Ingen sätter sig på Sara Lidman, typ.
Stilistiskt är därför Stina Stoors noveller utmanande, men inom väldigt tydliga råmärken som har att göra med ovan nämnda författare ( och övriga i Västerbottensskolan) och den beskrivning de har av platsen och av människorna.
Tiden har nu, förvisso, i Stoors gestaltning, kommit några årtionden framöver den av svält, umbäranden och kolonialistiskt förtryck som vi är vana vid att läsa från de ovan nämnda. Här finns många mopeder, många kepsar, och en tidsanda som räknar 70-tal, men dock har rötterna ett par årtionden innan, precis som baklandet oftast har. Stoffet är så självbiografiskt som läsaren kan tolka det till: "Vi visste hur livet skulle levas. Hur vinden i håret och Hondan, en tvåfemti, på bakhjulet sådär runt gården hemma hos oss, då när Mikke kom, för att det var tid." Stoor intar till synes könsneutrala berättarpositioner, eller ställer sig med andra ord i ett annat berättarperspektiv, för att berätta utifrån det.
Berättarrösten är opportunistisk, och ställer sig än på den ena, än på den andra partens sida. Det må man i och för sig säga särskiljer Stoor från Västerbottensskolan. På det sättet är narrativet kontrafaktiskt: vad hade hänt om jag varit kille, kunnat dricka mellanöl i skogen och kunnat åtrå och knulla andra Västerbottenstjejer.
Om detta är ett försök att invertera könsrollerna i en existerande litterär kanon, så är Stoor framgångsrik i det. Men å andra sidan, vem bryr sig. Oavsett Stina Stoors stilistiska och litterära begåvning, så slår verket in redan öppna dörrar. Det självbiografiska stoffet, som utan tvekan har sin laddning, tvingas in i alltför moderna ramar, med inte så lite av hen-politisk korrekthet över sig.