Rosario, Argentina
Huset där Ernesto "Che" Guevara föddes ligger längs vår gata i staden. Men ut från revolutionsikonens födelsehus kommer numera sällan några skäggiga män, mest prydliga herrar med pomada i håret. Det enda som minner om att den astamasjuke Ernestos korta tid här är en, förstås, rödmålad skylt.
Gatan är stinn på bilar vars chaufförer verkar gilla att använda tutan. Och vi får därmed våra fördomar uppfyllda om "latinos bakom ratten".
Rosario är något helt annat än Buenos Aires, ruffig och sliten och betydligt fattigare, det blir man snabbt varse när man kommer till staden på ca 1,2 miljoner människor. Det flådiga gör sig icke besvär, utan här råder en hård verklighet som stavas arbetslöshet och social utslagning.
Det som dock kanske värmer några är att stans fotbollslag, Newell Old Boys, leder landets högsta liga. Dagen efter vår ankomst pryds flera dagstidningar av Lionel Messi, pojken från staden, som 12 år gammal reste till Barcelona, för att dels hormonbehandlas för sin litenhet, men också för att spela fotboll i kataloniens stolthet. Resten är, som det heter, historia.
Historien är viktig och närvarande i Rosario. Stan är platsen där landets flagga skapades, och i hamnen finns ett monument där patriotismen svämmar över, Monumento de la Bandera. I mina ögon är det mest stort, fult och utan proportioner. Att Malvinas, Falklandsöarna, tillhör Argentina får man förstås också lära sig. Trots att ö-borna är av en annan mening.
I Bellas Artes, stans konstmuseum, möter vi för dagen ingen nationalism. Där hänger utställningar som är utlånade av konstsamlare i Argentina, Italien och Frankrike. Det är mest olja och akvarell, men det är ingen konst som direkt berör mig. Personporträtt dominerar.