Stallo tänjer verklighetens gränser. När du läst den är ingenting sig likt, står det på baksidan av Stefan Spjuts andra roman. Det ligger något i det, för det är ju inte var dag man läser om vättar, troll, "skrymt" och andra väsen i svenska romaner. Spjut är modig, för hans tegelsten är byggt av materiel som lätt skulle kunna viftas bort som "svammel" eller bara skrattas rått åt.
Anslaget är suggestivt; en mamma med son kommer till en stuga som inte haft synbart mänskligt besök på flera år. Platsen är någonstans i Norrlands inland. Mamman och pojken donar och fixar och ställer i ordning så gott det går i och runt stugan som naturen och djuren, inte minst myggen, mer eller mindre tagit i besittning.
På gårdsplanen syns spår efter något eller någon, men mamman säger att det inte finns något att vara rädd för, trots den döda fladdermusen i kylskåpet. Så en dag är pojken försvunnen, spårlöst borta.
Året är 1978 sedan hoppar berättelsen till 12 december 2004 och Vaikijaur i Jokkmokks kommun. Växelspelet mellan då och nu är viktigt för att få någon sorts helhet i denna för fantasin bejakande bok. Det du ser och tycker dig förstå är ändå bara yta, är lite av romanens signum. Varje varelse är en sorts rysk docka bestående av lager på lager, djuren inräknade.
Stallo beskrivs som en "spänningsroman", men jag hinner passera en tredjedel av boken innan spänningen infinner sig. Måhända är det dess speciella karaktär som spelat mig ett spratt. Men först då har jag fått ordning på de onda och goda, och berättelsens många beståndsdelar, som är ett batteri av myter och en krass hård verklighet där barn kidnappas av något som jag uppfattar som en sorts sekt.
Jag blir aldrig helt klar över vad syftet med barnaroven är, mer än att diffust tillfredsställa några onda troll/jättar som i samisk mytologi går under namnet Stallo. Om inte jag fått allt om klon, förlåt bakfoten.
Själva idén till Stallo emanerar ur en bild av naturfotografen Gunnar Myrén, tagen i Sarek 1987. På bilden syns en björn springa med något på ryggen som inte liknar något man ser till vardags. Ett troll eller något annat för människan osedd varelse, är frågan som inte velat lämna Susso Myrén, vars mamma Gudrun och syster Cecilia driver en affär i Kiruna där samiskt hantverk och samisk mytologi är viktig för affärerna.
Att sökandet efter svaret på frågan som bilden i Sarek ställde närapå skulle orsaka nära och käras död, är inget mamma Gudrun kan sluta klandra sig för. Men det är en besatthet hon omedvetet fört över till Susso.
Hur allt hänger ihop i Stallo krävs mer utrymme än en ordinär recension för att förklara. Jag säger läs, och du får en roman berättad med beståndsdelar av magisk realism, fantasy, saga och en dos hårdkokthet a la Hemingway. Eller är det en analogi över dagens samhälle, som jag i så fall helt missat?
Är det bra? Det vete f-n. Dåligt? Njaäe. Den som mäktar med tegelstenen får i alla fall veta helt nya sidor av Sven Jerring och vilken skuld han ansåg sig ha till målaren John Bauers död. Med mera.
Jag för min del kommer aldrig att se på en ekorre med samma ögon. Piff och Puff är död, må de vila i frid.