Tanken var aldrig att den lilla timmerstugan i Paksuniemi skulle bli ett permanent boende. Det var en tillfällig landningsplats för familjen Eld som bestämt sig för att lämna radhuset i Täby och flytta till bostadsbristens Kiruna där ingen längre pratade om att kallställa lägenheter. En sökning efter enfamiljshus gav noll resultat men i den lilla byn Paksuniemi, 25 kilometer utanför gruvstaden fanns den röda stugtimringen med tillhörande garage och gårdshus.
Det var Marianas syster som hittade det och som tillsammans med en kompis åkte ut för att titta på objektet.
Hemma i Täby kunde Mariana och Torbjörn och titta på bilder på datorn samtidigt som de fick positiva kommentarer från norr. De bestämde sig för att slå till.
Anledningen till att Mariana och Torbjörn såg huset som en tillfällig landningsplats var storleken. Bostadsytan var bara 45 kvadratmeter.
– Det var litet men vi tänkte att vi börjar här och sedan flyttar vi in till stan till någonting större och har det här som sommarstuga, berättar Mariana.
Men så blev det aldrig. Det har nu gått fyra år. Familjen har utökats med Aron som i torsdags blev fyra månader och Paksuniemi är inte längre en tillfällig landningsplats.
– Vi trivs så bra här och har bestämt oss för att det är här vi vill bo, säger Mariana som själv är född och uppvuxen i Kuttainen.
Huset består av två små sovrum, wc, ett vardagsrum som angränsar till en mindre köksdel. Matbordet har hopfällbar bordsskiva för att inte ta onödig plats när det inte används och eftersom timringen inte följer några standardiserade byggmått så har en del modifieringar gjorts. Bland annat har Molly och Axels våningssäng specialbyggts för att få plats i deras gemensamma rum och Arons spjälsäng
från IKEA hittade sin naturliga plats i föräldrarnas sovrum efter att den hade kapats på längden.
Mariana och Torbjörn har begränsat sin sängbredd till 120 centimeter för att få plats i sovrummet som har en yta på cirka sex kvadratmeter.
– Vi har blivit bra på att ge varandra egentid fast vi är i samma rum. Om Molly till exempel leker på golvet i vardagsrummet eller om jag ser att Torbjörn pysslar med någonting så stör jag inte i onödan, säger Mariana.
De försöker att stänga av teven om ingen tittar för att minimerar onödiga ljudkällor som blir så tydliga på liten yta. I en digital värld med Ipad och datorspel används hörlurar flitigt av familjen.
Torbjörn tycker inte att det är så stor skillnad mot hur det var att bo i tvåvåningshuset i Täby.
– Varje våning var ungefär lika stort som det här huset och vi var alltid tillsammans på samma våning. På så sätt har vi inte fått mer utrymme att vara i under det vardagliga livet. Skillnaden är att vi måste tänka lite smartare för att få plats med fler funktioner, säger han.
De är medvetna om att huset kommer att vara för litet när barnen blir större. Diskussionerna om hur en eventuell utbyggnad av timingen skulle se ut har dock tystnat. I stället har Mariana och Torbjörn bestämt sig för att det är gårdshuset som ska växa. Här finns i dag ett stort allrum, tvättstuga och vedeldad bastu. Tanken är att bygga ut med sovrum och en toalett.
Familjen Elds vardag hade inte fungerat utan gårdshuset. Det är här som alla gäster sover och, framförallt, det är här de har plats för förvaring.
– Man tänker på förvaring hela tiden. Det gäller att hålla rent på golvet. Personligen är jag en sån som får panik om jag börjar snubbla över saker, säger Mariana.
Barnen ha fått lära sig att var sak har sin plats. När man lekt klart med lego så ska lådan tillbaka under sängen. Allt för att undvika stök och en massa plockande.
– Vi är fem personer men alla kan inte ha två par skor i den här lilla hallen därför försöker vi planera så långt det går och bara ha saker här som vi verkligen behöver, säger Mariana.
Det blir en del spring mellan timringen och gårdshuset och ibland kan det kännas lite jobbigt, tycker Mariana.
– Speciellt när man har gäster som bor där och man har glömt att hämta kläder som man behöver. Nu har vi vant oss vid att vi går dit varje dag och försöker planera så att vi inte behöver springa flera gånger.
I Paksuniemi har Mariana hittat en känsla av ro. Tidigare har hon jagat den känslan genom renoveringar och förändringar av sitt boende. Det gör hon inte längre.
Mariana pekar på ett hål i tapeten och säger att sånt inte känns så viktigt.
Närheten till naturen har också varit viktig för trivseln. Ibland blir familjen stående alldeles stilla på gården och fascineras av det färgsprakande norrskenet.
Barnen har stora ytor för utelekar och Mariana njuter av långa promenader längs vägen där det är större chans att möta en ren än en bil.
Torbjörn är den i familjen som njuter mest av naturen – trots att han är ett asfaltsbarn från Hammarkullen i Göteborg. Härifrån kan han snabbt och smidigt ta sig ut i väglöst land med skotern och bara njuta av stillheten.
– Och den årliga fiskeresan dit där det saknas täckning, den är riktigt fin säger han och ler.