Nu har jag troligen sett varenda slutproduktion som gjorts på Teaterhögskolan i Luleå, det börjar bli några stycken. Och jag nästan skäms över att behöva tänka det. Men på var och en av dessa har jag lämnat salongen med samma teaterlycka, och samtidigt en besvärande undran: Varför är det bara här, och endast här, som jag tycker mig få ta del av riktig teater?
Denna premiärafton spelas en scenversion av Michail Bulgakovs roman "Mästaren och Margarita". En rysk klassiker där djävulen kommer till Moskva tillsammans med en talande katt för att städa upp i kulturoligarkin.
Precis som brukligt i ryska romaner är rollistan längre än vad som ryms i minnet. In alles runt 40 roller. Men i centrum står förstås djävulen, alias Woland, som besöker huvudstaden och visar sig vara en verklig världsmästare på svart magi.
Tidigt tar denna ondskans furste död på litteratören Michail Aleksandrovitj Berlioz (Amanda Jansson) genom att låta honom mista huvudet under en spårvagn. Beställningspoeten Ivan Nikolajevitj Ponyrjov (Daniel Dahlin) som blir vittne till alltihop hamnar på dårhus. Sen är ruljansen och förvecklingarna i full gång.
Sidoberättelsen kopplad till titeln handlar om en författare som skrivit en roman om Pontius Pilatus. Han kallas Mästaren (Pascal Crépault Wibe) av sin älskade Margarita Nikolajevna (Alva Pettersson). Men romanen häcklas sönder och samman av kultureliten. Mästaren klappar ihop, eldar upp manuskriptet och hamnar på dårhus.
Historien är genialiskt mångbottnad. Såsom Woland spelas av Lycke Claesson önskar jag i ett svagt ögonblick att hin håle skulle komma hit och ställa till med samma oreda i makt- och kulturbourgeoisin. Hej djävulen! Varmt välkommen till Luleå.
På ett annat plan finns frågor om det förhatliga med att vilja det goda. Om ondskans paradoxalt goda kraft. Och vad som händer sedan vi avskedat gud. Egentligen ganska svårvackra teman som teaterhögskolans elever mirakulöst lyckas placera mitt på scenen genom sin tillit till berättelsen.
Eller som jag skulle uttrycka det: Gestalta och du skall tro! Allegorin växer, och ut pluppar läsarterna. En bortglömd sanning.
Total närvaro tycks vara nyckeln. Första akten är furiös så man garvar högt. Men i tempoväxlingarna blir läget ibland så tätt att man håller andan, som under domens dag med David Andersson som Pontius Pilatus och Maren Sennels Jenssen som Jesjua Ha-Notsri. Sen åter varietéartat så man önskar att ondskans följe med bland andra Charlotte Trulsen som Korovjev, djävulens assistent no.1, kunde hitta på lite mer fanskap.
Andra akten blir mer och mer psykedelisk allt eftersom. Men så till slut ramlar polletten ner, och djävulens avsikter blir glasklara. Så återupprättar ondskan hedern.
Den nyckelreplik jag tänker stjäla och upprepa som ett mantra är:
”Åh, vad jag hatar den här staden.”
Och därefter:
”Er tro är tomhet.”
Inte heller är jag lite avundsjuk på djävulen som uppenbarligen käkat frukost med Immanuel Kant och diskuterat hans gudsbevis.
Den här fantastiska showen kommer nu att spelas ytterligare 15 gånger här i Luleå till och med 21 maj. Biljettpriset är ynka 60 kronor. Känner ni er vilsna och inte hittar dit, ring mig ska jag förklara vägen till en riktigt god teaterupplevelse.