Den som skriver i Magnus Hedlunds nya bok Någon där? frågas samtidigt ut eller förhörs av en figur som under själva processen spanar över hans axel. Förhören handlar om författandet, arbetet med orden och skrivandet som livsgärning och hantverk. Samtidigt speglas också livet i en gotländsk glesbygd, den förre göteborgaren Hedlunds nuvarande hemtrakt.
Författaren i texten svarar stundom brutalt uppriktigt men glider i regel undan i vitsar, lakonismer, lärda snedsteg, stolpträffar eller ren skepsis.
Då och då börjar han återge en berättelse. Men så snart den får mer bestämd form eller riktning strandar han den eller lägger den åt sidan. En sådan berättelse handlar om Sebit som stukar foten och tar sig till en vårdcentral. Hör man havet, undrar utfrågaren som ständigt sticker in sina, ofta parodiska spörsmål. De två dryftar genomgående brister eller möjligheter i de historier som är på gång eller i fiktiva texter på det hela taget. Och berättelserna kränger och svänger, stannar av och går sönder. Någon där? är alltså en bok om en roman som aldrig blir till.
Plötsligt förs en liten flicka in i handlingen. Längre fram återkommer som Sebit som ung poet och den lilla flickan är då vuxen och kulturministerns "förlängda tarm"; Sebit har alltså blivit yngre medan flickan samtidigt blivit äldre. I slutet drar författaren i gång ett annat, lite längre, episkt projekt, om en man som hör röster.
Hedlund har alltid varit en ordlekare av rang och det är han här också. Det finns därtill ett par avsnitt insprängda om patafysiken, en onyttig, fiktiv vetenskap som tar sig an "de inbillade lösningarna", även det ett patent som Hedlund tidigare varit inne på.
Hela texten är dialogisk och mycket stilsäkert gjord. Jag tycker också att uppslaget är spännande, detta att koppla frågor och svar om skrivande och fiktivt arbete till berättelser just när de uppstår. Normalt är ju den sortens utredningar "frikopplade" från fiktionen och hänvisade till essäformen.
Ändå är jag måttligt förtjust i boken. Det blir för rebusartat och sterilt för min smak, med för många garderingar, paradoxer och spetsfundigheter. Det mesta av dialogen, tjafset och smågrälen rör bagateller eller småsaker och för lite blir i sista hand sagt om de krafter som styr skrivandet. Och haveriet som metod har jag lite svårt att förhålla mig till.