Nej, någon succé blev det alls inte när Ung Scen Norr hade premiär på "Vi hänger inte här, vi går runt", uppföljare till pjäsen "Man vänjer ju sig vid det vackra" som spelades i höstas. Konceptet är likartat och går under det jag brukar kalla insändarteater. Pjäsen bygger alltså på texter och intervjuer av och med ungdomar, den här gången från Botkyrka och Norrbotten. Särdeles mycket Norrbotten blev det för övrigt inte. Alltihop ger intryck av radhus i förort.
Korta teatersketcher varvas med en slags halvdokumentära filmsnuttar och intervjuer som visas på tv-skärmar.
Jag förstår ju den hedervärda ansatsen, att spegla ungdomars liv och tänkande kring frågor om identitet. Vad är man om man är född i Österrike med colombianska föräldrar men uppvuxen i Sverige? Då kanske inte falukorv, hambo, sill och midsommarstänger ligger närmast hjärtat. Så vi förstår vinklingen utifrån invandrarens och minoritetens perspektiv. Men analysen känns rätt innehållslös när allt kommer omkring, då jag tror att djup identitetslöshet och alienation även drabbar infödingar, och kan få en mångt djupare innebörd om ensemblen tagit temat på lite större konstnärligt och allmänmänskligt allvar. Men visst berörs frågan – hur det privata står i kontrast mot det globala. Hur kan man obekymrat spela fotboll i stillsamma Sverige när människor sprängs i bitar i Syrien? Tanken förlamar, då hon som ställer frågan inte förmår någonting annat än att sluta spela fotboll. Passiv skuld, blir läsarten.
Inte långt ifrån den känsla man får då man med fullpackad kundvagn går ut från en livsmedelsbutik och passerar en tiggare. Det finns ett sammanhang och ett allvar större än vardagens tillrättalagda trivialiteter.
Livet blir en Trocadero utan kolsyra, ett existentiellt spektakel. Gud är en bluffmakare. Ondskan vann. Och datorspelet är ungdomens flykt in i friheten.
Här finns en verkligt hedervärd ansats att ta ungdomarna på allvar, som för övrigt lyckades massor bättre i föregångaren "Man vänjer ju sig vid det vackra". Alla som deltagit med sina berättelser ska ha heder och respekt. Som vuxen känner jag ju dessutom igen alltihop.
Men själva presentationen blir ändå långtråkig och slätstruken eftersom ensemblen inte lyckats skapa någon reell dramatik av det hela. Det gäller både innehåll och form. Stoffet finns där. Men anslaget har samma ton som Gladiatorerna i TV4. Arbetsmaterialet läker ut i salongen via manuset. Och filmklippen är på tok för långa, vilket drar ner tempot på scenen där skådespelet tvingas börja om gång på gång.
Det finns också en proklamation, att pjäsen ska ha perspektivet landsort kontra storstad. Men var tog i sådana fall Norrbotten vägen? En morfar som skumpar runt på en traktor i Värmland figurerar i bakgrunden som en slags symbol för den-envise-lantisen-med-keps som vägrar ge efter för moderniteten. Han är förvisso dramats hjälte. Men ändå, det var allt jag kunde se av glesbygdsperspektivet.
Teatern har ju gestaltningens och dramatikens kraft till sitt förfogande. Min önskan: Låt dessa komma till användning nästa gång.