Men så finns där också 13 andra konstnärer med något helt annat.
De 13 kommer från Sverige, Norge, Finland och Storbritannien och det är en jurybedömd utställning från Nordnorsk kunstnersenter.
Kuratorn Janne Juvi Rasmussen beskriver utställningen som i gränslandet mellan konsthantverk och konst.
– Det är väldigt olikt konsthantverk. Det är få saker här som går att bruka.
Utställningens namn är SKILLS, Thinking through making, telling by hand och kan översättas som tänka genom att skapa och låta handen berätta.
De 13 konstnärerna arbetar med allt från stenmassa, skrotade föremål, glas, textil, broderi, fiskskinn, stengods, porslin och papper till ståltråd.
Och så till den tunnare delen, inte konstnärligt men väl bokstavligt. Helene Hortlunds Nerver och sfäriska tillstånd.
– Det är en inre värld med allt från nerver till korallrev. Det är fritt att tolka, säger hon om verken som är uppbyggda i metall, gips, textil och akvarell.
Det är ofta prydliga textilarbeten mellan olika lager av glas, men så finns där det som ser ut som lösa trådar, som leder bort från det välordnade.
Helene Hortlund har en rund form på många av verken, rund och med olika lager som ger ett tredimensionellt intryck.
– De runda verken gjorde jag för att bryta mot fyrkantigheten i ett rum där jag skulle hänga mina verk. Sedan har jag fortsatt att göra runda saker.
Det mest påfallande verket är inte runt, i stället en stor, fyrkantig textil som hänger från taket och nästan ner i golvet. Den är genombruten på två ställen för att också här skapa en djupverkan. Motivet påminner om ett träd utan löv och med ett tvehövdat huvud.
– Jag kallar den I nornornas garn ur Yggdrasil.
Motivet har hon hämtat från fornnordisk mytologi där nornorna spinner på människornas ödestrådar. De lever bredvid Yggdrasil, den stora världsasken. När nornorna klipper av livets tråd dör en människa.
Helene Hortlund är född i Nacka 1971, men har rötterna i Luleå och en ungdomstid i staden.
– Farmor och farfar bodde här och som tonåring bodde jag en tid i Luleå, på Tullgatan 31 B. Jag hade utsikt mot badhuset och den fina neonskylten. Här körde raggarna runt, vi drog upp och ner på Storgatan och köpte hamburgare på Max. Jag minns att restaurangfartyget Patricia låg i Norra hamn och det nya teaterhuset var under byggnad. Då var jag 16 år.
Sara Oja, född 1988 var förra året Luleå kommuns ateljéstipendiat och ställer ut Det kroppsliga minnets bekännelser.
Vid en första anblick så ser det ut som riktigt människohår, men en närmare titt avslöjar att det är fotografier.
– Våra liv sparas i håret. Håret är liksom skelettet det som är svårast att bryta ner. Dessa hårstrån är därför delar av liv, säger Sara Oja om de inramade hårlockarna.
Varje inramat fotografi har en titel som anger under vilken tid håret växt.
– Det kortaste håret heter ”Från 5 nov 2015 till 10 januari 2015”. Jag har räknat ut hur lång tid det tar för ett så långt hårstrå att växa det mått som det avklippta håret har.
Håret är personligt och det är också anledningen till att Sara Oja fotograferat av och inte ställer ut det verkliga håret.
– Det hade varit för utlämnande, säger hon.