Hårdrockare med bensin i blodet
MUSTASCH + AGGRESSIVE CHILLNorrmalmia, PiteåLördag 21.00Publik: 550 personer. Låter som betydligt fler. Många 80-talister och många tillresta.Övrigt: Första gången undertecknad ser någon digga längst fram med ett par kryckor rakt upp i vädret.
Epicentret i Mustasch, sångaren Ralf Gyllenhammar.
Foto: Maria Johansson
Förbandet Aggressive Chill från värmer upp. Strömstad-kvartetten är aktuell med sitt andra album, Destination 7734, och förbandsturnéer med både Mustasch och Europe. De är ett samspelt band och en tung rockakt med snäppet mer komplex dagordning än kvällens dragplåster. I deras korta set hör jag spontant inga låtar som ger wow-upplevelser, men själva framträdandet engagerar och bandet har en bra sångare i Willy Wilhelmsson.
Det går nästan en chockvåg från scenen när Mustasch vevar igång på styggt tungt vis. Inledningen kunde inte vara bättre. Bandet radar upp de tre första låtarna från nya självbetitlade plattan. Kort sagt några av de bästa låtar de har gjort. Sabbath-tunga introt Tritonus, den mäktiga Heresy/Blasphemy och de nyanserat rockiga Mine och Damn it’s dark. Det sitter som en sportsko och jag jublar. Helt klart är Mustasch att föredra från en livescen.
Showen innehåller en slags rökkastare (nej, inte eld), schysst ljussättning och framför allt en stor videoskärm som visar genomtänkta rörliga illustrationer och filmsekvenser till respektive låt. Det är explosioner, gevär, pulserande hjärtan och VU-mätare på rött om vartannat. Coolt och snyggt! Att pansarvagnar dyker upp på skärmen känns övertydligt. Det är nämligen som om vi blir överkörda av en. Så massiv är upplevelsen från det vi har framför oss och jag tycker synd om de som inte har öronproppar.
Ralf Gyllenhammar är en ordvitsande frontfigur med härligt hög Loket-faktor när han skanderar "hårdrock ellerrrr".Han låter som Ian Astburys (The Cult) skrovlige storebrorsa med inte så lite rock ’n’ rollattityd i kryddblandningen. Rösten håller från första till sista ackord och hjärtat är med.
På en del konserter heter det att man bara får fotografera under de tre första låtarna. Här gör Gyllenhammar tvärtom. Inte nog med att fotograferna får plåta hur mycket de vill. Under en låt bjuder han dessutom upp dem alla på scenen, eftersom det är turnépremiär. Se och lär!
Om än Gyllenhammar är det självklara epicentret måste övriga medlemmar nämnas. Smakfulle basisten Mats Johansson (hör bara de grymt snygga åkningarna i Damn ...), stilriktige rockgitarristen David Johannesson och nyförvärvet Danne McKenzie, blickfångande batterist med visuellt utspel som håller ihop det hela förnämligt från sin högt uppsatta position (bakom ett rött Ludwig vistalite med hela tre golvpukor). Alla bidrar starkt till helheten.
På ett par ställen blir Mustasch för enformiga, som i Monday warrior och Haunted by myself som känns finesslöst malande, men jag noterar schysst variation i form av lugnare 6:36 där bandet går ner på jammig sparlåga och The audience is listening som växer en storlek och blir rena arenarocken i sammanhanget.
Avslutningen är högklassig med en allsångsstinn Double nature och så - efter ansats till trista I’m frustrated - Black city som intar en särställning i sitt raka riffande och direkta tilltal. En av mitt livs mest massiva konserter någonsin är till ända.
Så jobbar vi med nyheter