Katarina Brandlöv Rova har haft en kristen tro ända sedan hon var barn. Under konfirmationen blev känslan ännu mer påtaglig att det var det här som hon trodde på och ville leva för. Men hon fortsatte att hålla sina tankar och funderingar för sig själv. Hon kände att hon inte var värdig, att hon inte dög.
– När man lever i de här bygderna så går det inte att komma i från att den leastadianska väckelsen påverkar oss alla. Det ställs krav på hur man ska leva sitt liv och det var precis det jag kände.
– Till exempel tyckte jag om att gå ut och dansa men kände att jag inte kunde göra det som bekännande kristen. Jag kände att det var så mycket jag hade behövt avstå i mitt liv.
Med åren insåg Katarina att hon tänkt fel. Hon tog mod till sig och efter 20 år som kyrkomusiker där hon lyssnat på tusentals predikningar gick hon fram och tog nattvarden.
Hon var förberedd på att möta kritik.
– Men reaktionerna blev de motsatta ”äntligen kommer du” sa de. Och jag som hade suttit där uppe på läktaren och gråtit och längtat dit fram men inte vågat ta steget för att jag inte tyckte att jag var värdig.
Som kyrkomusiker i Korpilombolo församling jobbade Katarina tillsammans med dåvarande prästen Karl-Erik Tjäder. När han gick i pension och församlingarna slogs ihop blev det panik bland ortsbor och församlingsmedlemmar. Folk i bygden blev upprörda över att det inte längre fanns en präst att få tag på under dygnets alla timmar.
Telefonen började ringa hos Katarina.
– De frågade om jag kunde ta prästerliga uppgifter som gudstjänster och bisättningar. Då kände jag att jag behövdes här och tanken föddes att det kanske var det här jag skulle jobba med.
När Katarina läste på om vad som ingick i yrket som präst tyckte hon inte uppgiften kändes omöjlig. Hon kunde inte släppa tankarna och efter två år berättade hon för sin familj och sina närmaste vänner om sina planer. Alla såg det som en självklarhet att hon skulle förverkliga sin dröm.
– Jag skickade in en ansökan till utbildningen och tänkte att är det meningen att jag ska bli präst då kommer det här att gå vägen, i annat fall fortsätter jag med det jag jobbat med tidigare.
Katarina visste inte då hur lång och svår vägen fram till prästvigningen skulle bli. Hon insåg snabbt att det gått många år sedan hon senast studerat. Katarina blev stressad och till slut panikslagen över att inte klara av uppgifterna. Studieböckerna var på engelska och tentorna hade ett så invecklat språk att trots att de var på svenska så var det flera nivåer i från vad Katarina var van vid. De femåriga studierna höll på att knäcka henne.
– Jag satt här hemma med böckerna och bara grät för att jag inte förstod någonting av vad som stod i dem. Men jag kände samtidigt att det här var en kallelse för mig så jag fortsatte att kämpa.
Katarina fick oväntad hjälp med studierna av en av medlemmarna i kören i Korpilombolo. En tolk som jobbat i Bryssel och därför hade stora språkliga kunskaper.
– Han läste igenom mina studieböcker och förklarade för mig vad det stod i dem, berättar Katarina.
Hennes vän från kören kunde dock inte grekiska men där fick Katarina stor hjälp av att hennes studielärare var så pedagogisk.
– När jag var färdig med mina kurser så dog han, det var som att han skulle leva till jag klarat det. Det känns jättesorgligt att han inte fick vara med under min prästvigning.
Under prästvigningen i Luleå i somras var Katarina nästan tvungen att nypa sig i armen.
– Jag trodde inte det var sant att jag verkligen hade klarat det, berätta Katarina och skrattar.
Hon jobbar nu som pastorsadjunkt i Nederluleå församling där hon stortrivs. I Tornedalen är det brist på präster och Katarina hoppas få jobb där när utbildningsåret i Luleå tar slut. Motståndet mot kvinnliga präster är ingenting som skrämmer henne - trots att det är någonting hon möts av dagligen.
– Det handlar inte om att människor är ofina mot mig personligen, utan det kan till exempel vara en markering genom att inte gå på gudstjänsten de gånger det är en kvinnlig präst. Någon gång har jag också fått kommentarer på affären här i Korpilombolo om mitt val att vilja bli präst.
Förvånar det dig att det fortfarande finns motstånd mot kvinnliga präster?
– Nej jag är så van vid det. Det är en del av vardagen för mig och jag har alltid stött på det under mina år i kyrkan.
Är motståndet starkare i Tornedalen jämfört med Luleå?
– Ja det är det. Det är mycket starkare i de här bygderna.
Tror du att det kommer att förändras med nya generationer?
– Nej, jag tror inte att det kommer att försvinna fullt ut. Men egentligen är motståndet mot kvinnliga präster inte mitt problem. Vi lever i ett demokratiskt samhälle där man får tycka och tänka som man vill så länge man inte kränker eller sårar en annan människa.
– Det har funnits kvinnliga präster i svenska kyrkan i över 50 år så det är något man måste acceptera. Sedan är det upp till var och en om man väljer att inte gå på mina gudstjänster.
Vad tycker du är det viktigaste i din yrkesroll?
– För min del är det att vara bland människor och på de platser där människor finns. Jag vill inte ställas på någon piedestal. Jag är en helt vanlig människa som alla andra och det vill jag att folk ska känna.
Vad tycker du är den viktigaste egenskapen hos en präst?
– Att vara social och kunna prata med människor. Att kuna möta människor.
Katarina har en förhoppning om att vara ute i församlingen och att möta människor i deras hem. Hon pratar om att och hålla byagudstjänster och att kyrkan måste våga prova nya grepp.
– Jag skulle vilja hålla en skotergudstjänst, det tror jag hade hade kunnat bli riktigt bra, säger hon och ler.
