Hon har lett körer i Luleå de senaste 22 åren och har nu fem på schemat: Luleå kammarkör, Luleå domkyrkas vokalensemble, en gosskör en flickkör och så en ungdomskör.
– Vi har jättemånga körer, Luleå har blivit en körstad. När jag gick gymnasiet här var det inte alls så många, men det har vuxit till. Universitetet har bidragit, de har flera körer.
Vad är det fina med körsången?
– Att tillsammans göra musik, det är roligt. Sedan får man vara en del av en större helhet. Jag kan själv känna när jag lyssnar på ett verk att här skulle det vara roligt att var med och sjunga.
– Sedan är det så kul att jobba med ett spektrum av åldrar och kunskap. Med barnen måste man vara förberedd. När jag hade tjejkören igår så var de på strålande humör och ville dansa till allt. Det fick dom.
De senaste åren har körtillväxten stannat upp och det är inte lika lätt att locka folk till körsången. Monica Wasberg tror att den gamle trofaste körsångaren, som alltid ställer upp, är på utdöende.
– Folk jobbar i kortare projekt och har begränsat med tid.
Kan vem som helst bli körsångare?
– Absolut. Sedan beror det på körens målsättning.
Men har alla sångröst?
– Mer eller mindre. Många som tror att de inte har röst har aldrig prövat den.
Så alla får vara med?
– Jag har sångprov till kammarkören och vokalensemblen. Det har hänt att jag varit tvungen att säga nej. Det beror också på ambitionsnivån. Jag tycker att i kammarkören ska man kunna läsa noter och ha lite sångvana. Det kräver lite till. Det gäller också i vokalensemblen. Man ska kunna gå hem och repetera sin stämma.
Monica Wasbergs egen väg in på den musikaliska banan har lite av musikaliskt arv i grunden.
– Båda mina föräldrar sjöng och spelade piano, men de var inte yrkesmusiker. Mitt första musikminne går tillbaka till när jag var tre, fyra eller fem år. Jag fick följa med mamma och pappa på en övning i kyrkokören. Jag blev så fascinerad av körledaren, men jag kan inte säga varför.
Den dagen i Råneå kyrka såddes kanske fröet till en ny körledare, men det skulle dröja innan körledaren blommade ut.
– När jag gått ut gymnasiet visste jag inte vad jag skulle göra. Jag kom in på Framnäs folkhögskola och träffade en rytmiklärare som inspirerade mig. Rytmik handlar om att gestalta musik i rörelse, att genom fysisk aktivitet tillgodogöra sig olika musikaliska skeenden.
Men rytmiklärare kunde hon inte bli i Öjebyn eller Luleå.
– Jag gick rytmiklärarutbildning i Stockholm och under tiden började jag spela orgel för Rune Engsö och han var väldigt inspirerande. Då tog orgelspelet fart och han tyckte att jag skulle fortsätta, så jag gick Stora Sköndal i två år och sedan Musikhögskolans organistutbildning.
Så Monica Wasberg blev kyrkoorganist, först i ett par församlingar i Stockholm och sedan 1994 i Luleå. Samma år tog hon också över ledarskapet i Luleå kammarkör. Då jade hon gått i skola hos körfantomen Eric Ericsson.
– Han har betytt jättemycket för mig. Han var väldigt noggrann musikaliskt, så fantastisk i att visa i rörelser hur han ville ha musiken, alltså i dirigerandet. Hela han var musik, en otrolig pianist. Han spelade först och man hörde vad han ville.
Så med det på fötterna gick det bra att ta över Luleå kammarkör, som under åren nått utanför inte bara Luleå och Norrbotten, utan även ut i Europa.
– Förutom ett par turnéer i Finland och Norge har vi spelat i både Schweiz och Ungern. I Schweiz var det en körmedlem som flyttat dit och ordnade konserter. Att resa ger väldigt mycket, det svetsar samman kören. Det är ju 32 individer.
Köråret har sina höjdpunkter. Jultiden är en, men också våren. För ett par veckor sedan genomfördes Haydns ”Skapelsen” med flera körer och orkester.
– Det var lite speciellt stort, i omfånget det största vi gjort under min tid som körledare. Jag är nöjd med resultatet. Vi hade två repetitioner och kunde ha haft en till. Det var några ställen där jag tyckte att nämen oj, men det är bara att hoppas att publiken inte märkte det. Johan var oförtjänt snäll mot oss, säger hon om NSD-recensenten Johan Skoglunds lovord.
Monica Wasberg är en del av musiklivet i Luleå och som hon beskriver som fantastiskt.
– Det är fantastiskt roligt med alla grupper, att vi har professionella Norrbottensmusiken med Norrbotten NEO. Tjejkören Arctic Light är fantastiskt duktig. Tyvärr är det lite för dyrt med konsertlokaler. 15 000 kronor i hyra för Kulturens hus stora sal är lite för dyrt för kammarkören. Nu har vi fått Ebeneser och det är överkomligt.
I vårens tid står vårkonserterna på programmet. Närmast får Monica Wasberg vända ryggen till för att leda kammarkören i vårkonserten. Men utan dängor som ”Sköna maj...” och ”Vintern rasat ut...”.
– Det blir lite Lars Edlund och så Shakespeare i Sven-Eric Johanssons tappning, säger hon om den brittiske diktaren vars dödsdag nu firas som ett 400-årsminne.