David Väyrynens diktsamling ”Marken” innehåller alltifrån verksamhetsberättelser och mejlkonversationer till visor och verser. Gemensamt för alla texter är hans kärlek till Malmfälten och de värden som kännetecknar bygden.
Genom köksfönstret i föräldrahemmet på Prästgårds-vägen syns Hakkas vita tegelkyrka uppe på höjden. Den byggdes på 1950-talet, i en tid då byn hade 1 000 invånare. Nu, 60 år senare, har befolkningen mer än halverats och under söndagarnas högmässa gapar kyrkbänkarna ofta tomma.
Under uppväxten på 1990-talet såg David Väyrynen de stora skarorna av laestadianer vid kyrkan, några av dem var hans skolkamrater. Han fascination för det religiösa framskymtar också i hans texter.
– Jag hade ingen laestadiansk uppväxt, men hela det här samhället är i högsta grad präglat av laestadianismen. Vi är på ett speciellt sätt här uppe, och det har bland annat med laestadianismen att göra.
David Väyrynen växte upp i Hakkas som yngst av fyra syskon.
– Jag kommer ihåg att jag skrev min första dikt när jag gick i åttan, till en klasskompis som jag var förälskad i. Och jag har spelat musik sedan jag var tolv, på nåt vis går det hand i hand. Musiken ledde in mig på skrivandet.
Han gick gymnasiet i Malmberget innan han flyttade till Umeå för studier. Målet var att bli journalist och skriva eget vid sidan om.
– Men jag insåg ganska snabbt att jag inte är bra på att ställa frågor, eller snarare inte bra på att använda de svar jag får. Men jag gick färdigt utbildningen till kulturjournalist.
I tre år gick han sedan skrivarutbildningen på Skurups folkhögskola i Skåne.
– Sedan kände jag att nu får det vara nog, så jag flyttade hem.
Lägenheten i Gällivare är hans bas, men han tillbringar mycket tid i Hakkas där han ibland arbetar i affären och i badhuset. Han är politiker och gitarrlärare, spelar finsk tango med två kamrater. Och han har alltid skrivit.
– De första texterna till ”Marken” skrev jag redan 2009.
Varför blev det en diktsamling?
– Många tycker att dikt är svårt. Jag tänker att mitt diktförfattande ska komma närmare läsarna, och närmare den vanliga läsaren, inte bara storstadskritikern på DN.
– Jag hoppas att jag skriver för oss som bor här. Sen hoppas jag naturligtvis att det innehåll som finns i ”Marken” ska bidra till att vi norrbottningar, lapplänningar, malmfältare, bybor, glesbygdsbor ser ett större värde i vad vi är. Kanske vi använder vår identitet, som vi förhoppningsvis kan spegla oss i genom ”Marken”, som ett motstånd till den nästan konformativa kultur som storstäderna försöker pådyvla oss.
Tankar om självständighet, att vara raka och ärliga mot varandra, inte gräva ner sig över småsaker, att göra saker själva, är karaktärsdrag som han menar att alla skulle vinna på att ta till sig.
Titeln ”Marken” syftar både på regionen och naturen:
– Jag ville ha ett enda ord, inte en sån där Alex Schulman-titel. Jag kan inte backa upp en så lång titel. Jag hade kunnat skriva lappmarken eller finnmarken, men då hade jag styrt tolkningen i vad det handlar om. Nu finns det ändå en öppenhet, tänker jag. I själva titeln finns inga geografiska platser angivna, men det skickar ändå ut en signal om att det handlar om en region, och även att det har med vissa naturrelaterade förutsättningar att göra.
Just blandningen och variationer i texterna, där en kort, kärnfull dikt på tre rader följs av ett provinsialistiskt handlingsprogram och en insändare, är något som tilltalar honom.
– Jag tycker om att ha begränsningar, för varje text kan potentiellt bli vad som helst. En idé om innehåll räcker inte. Det är onödigt att bränna en bra idé på en dålig form, och har jag då en form som jag känner kan bli effektfull så blir den också läst på ett speciellt sätt. En verksamhetsberättelse är lite stolpigt skriven, och då blir du som läsare lite stolpigare i ditt läsande.
Han tar Luthers katekes som exempel på en religiös text som är intressant just för att den är så stolpig:
– Den är ju jättefrän, hur han på ett nästan pseudovetenskapligt sätt kommer fram till att gud existerar genom att ställa frågor och svara på dem. Och i sammanhanget ska vi inte glömma våra egna laestadianska predikningar.
En stor del av inspirationen får han från sin omgivning och människorna han möter:
– ”Marken” består till åtminstone 25 procent av vad folk har sagt. Jag skriver i första hand för oss, och jag vill göra det på vårt sätt.
– Jag träffade en kompis i Göteborg och berättade att jag hade flyttat hit. Han sa: ”Hur kan du få inspiration när du inte kan gå på konstutställningar och teater.” Det är ett storstadsperspektiv. För det första har jag aldrig gått så mycket på teater som jag gör nu. För det andra är det sällan jag använder mig av sånt i mina texter.
Någon tanke på att flytta söderut igen har han inte:
– För mig räcker det som det är. Jag kan fara dit, har kompisar kvar där som också är härifrån.
Han berättar om texten ”Hemvändarvisan” som han hade hoppats skulle bli verklighet:
– Den handlar om att alla som försvann i och med 1960- och 1970-talets utflyttningspolitik, jakten på jobben och säkert också försvenskningsprocessen och idén om lyckan i en storstad, skulle vända på klacken och komma tillbaka. Men det måste ju stå för var och en.
Vad fick dig att flytta hem?
– Många saker. Framför allt att det är känd mark, jag har familjen här, det är inte så mycket folk. Jag behöver inte trängas, det är inte särskilt stressigt.
Han iakttar en blå jordbrukstraktor som i sakta mak rullar fram längs byavägen innan han säger:
– De jag pratar med, de sjunger samma sång som jag gör. Jag tänker litegrann att det är som frekvenser. Vi har samma humor, man behöver aldrig passa orden på samma sätt här. Det behöver inte betyda att det andra är felaktigt, det är bara annorlunda.
– Många av mina vänner tycker också att det är ett ställningstagande. Som Mikael Niemi sa till Po Tidholm: ”Att bo kvar är en motståndshandling.” Det tycker jag också. Det finns ett annat tänk.
Han bläddrar i det första exemplaret av ”Marken” som kom med posten dagen innan och sträcker fram den uppslagna boken:
dagens lunch vardagar
kan vara vad som helst
nästan alltid gott
– Det är ett typexempel, verkligen motsatsen till sauterad bruschetta med slungad sallad. Här är det maten som står i centrum, näringen. Alla behöver äta lunch, sen ska man tillbaka till jobbet. Man ska inte krångla till det.
Under hösten åker David Väyrynen runt i landet med ”Marken”, läser dikter och spelar låtar från ep-n som släpps samtidigt som boken. Men först blir det boksläpp i Hakkas:
– Då blir det blir kaffe, VR-limpa, hushållsost, norrgott, kall korv, och morsans kubbar. Och inget jävla te, det är det ändå ingen som dricker.
Han skrattar, lutar sig mot köksstolens ryggstöd och knäpper händerna bakom huvudet. Sedan avslöjar han att han redan börjat skriva på något nytt:
– När jag lyssnar på musik, speciellt textbunden musik, finns en sån direkthet.
– En känsla kan många gånger levereras på ett så bra sätt genom musik. Man får gåshud, blir stolt, blir ledsen.
– Jag vill skriva en lite friare diktsamling, plocka upp de små sakerna och inte laborera så mycket. Jag håller på med det just nu, säger han.
När du flyttade hem hittade du hem också i språket?
– Jag önskar nästan att jag kunde säga att det inte var så, men det har säkert att göra med det. Jo, det måste vara så.
Alla vägar leder från Hakkas, berättar han när jag frågar vilken väg jag ska köra för att ta mig tillbaka till Luleå. Men för David Väyrynen är det vägen hem som är det väsentliga.