Man har länge pratat nedsättande om tanten, betraktat henne som en mossig kvarleva från en annan era. Men på senare år har hon fått upprättelse. Den tantiga looken, handarbetet, pysslet och kafferepen har fått ett uppsving och unga kvinnor har gett dem alla sitt eget innehåll. Det skvallrar bloggar, böcker och second hand-affärer om.
Vi känner alla igen henne. Hon är iklädd kappa, hatt, rejäla skor och med handväskan stadigt på armen. Hon är oberoende av trender och moden och trots att hon upplevt omvälvande förändringar av vårt samhälle har hennes liv varit sig märkvärdigt likt genom åren.
Hon står för trygghet, enkelhet och omtanke och låter sig inte hunsas med, tanten har skinn på näsan. Hon växte upp utan ungdomskultur och gick från att vara barn till vuxen. Idag är hon 75 år eller äldre och utgör ett kulturhistoriskt fundament i vårt land.
I sin bok De sista tanterna går Fatima Bremmer igenom tantens historia och berättar om hennes uppkomst, roll i samhället, villkor och förestående sorti. Hon intervjuar etnologer, sociologer och äldreforskare och fördjupar sig i tantiga företeelser och utmärkande kännetecken. Dessutom besöker hon ett flertal tanter runt om i landet. De berättar om livet med familjen kring vilket allt kretsat och hur de har fått det hela att gå ihop. Sparsamhet var en dygd och inget fick förfaras.
Med när nu tanten kommit till heders igen är det främst hennes estetik som inspirerar, idag är hon en trendsättare, hennes ideal och värderingar är däremot ingenting som lockar unga kvinnor. De tar jämställdhet för givet och ingen ger upp sin karriär idag för att ställa sig i köket och stycka en halv gris, sylta och safta, lappa och laga.
De sista tanterna är generöst illustrerad med annons-, tidnings- och familjebilder från tantens guldålder på 40- och 50-talet plus nytagna bilder av Magnus Wennman av de intervjuade tanterna i boken. Boken är en hyllning till tanten, men också ett stycke intressant kvinnohistoria som levt i skuggan av välfärdssamhällets utveckling.