”Tio mil kvar till Korpilombolo” sjöng Agneta Fältskog om den avlägsna, öde tjärn som ordet betyder. Litet främmande har säkert många svenskar uppfattat ortsnamnet.
För några månader sedan gavs historiken ut över skogsbyn Narken – en by norr om polcirkeln, som är belägen i trakten och nyligen anmälts i NSD. Huvudförfattaren Irma Rydbäck står också som redaktör för nyutkomna Korpilombolo – Från kyrkbygge till Nattfestival. Boken har ett drygt dussin författare, alla med anknytning till bygden.
Kyrkan i Korpilombolo, mitt i byn, invigdes av Lars Levi Laestadius 1854 och dess historia skildras. Socknens senare historia är intimt förenat med skogsbruket med staten och Domänverket som dominerande aktörer. Domänverket ansåg sig behöva en stam av skogsarbetare. Därför uppfördes på kronans marker skogstorp, kronotorp och kolonat, och vad som kännetecknade respektive upplåtelseform beskrivs utförligt.
Jordbruket har haft en mera begränsad omfattning, och närmast av kompletterande karaktär. Arbetarsmåbrukslånefonden tillkom 1933 för att arbetare skulle kunna bedriva jordbruk vid sidan av annan verksamhet.
Korpilombolo var egen kommun i drygt 100 år. 1864 anlände August Bergström som länsman och fungerade under alla sina 45 år på orten som kommunalstämmans ordförande, och kallades ”Hertigen av Korpilombolo”. Det var ett smeknamn som ibland också användes om kommunens starke man, kommunalnämndens ordförande, kronojägare F J Rantapää fram till sammanslagningen med Pajala 1970.
Ännu idag vet alla i bygden vem F J var. Han uppskattas allmänt för sina insatser med stor social omsorg om medborgarna och outsinliga kämpatag för att förbättra levnadsförhållandena och förse kommunen med vägar, skolor, medborgarhus och andra serviceinrättningar.
Korpilombolo drabbades svårt under nödåren 1867 och 1868 med missväxt då kreatur fick nödslaktas. Insamlingar gjordes i andra delar av landet för den hårt drabbade lokalbefolkningen. Till följd av missväxten 1902-1903 inrättades arbetsstugor för nödställda skolelever från utkantsbyarna, inalles 27 stycken fram till 1954 i Norrbotten och främst i Tornedalen – bland annat i Korpilombolo och Teurajärvi. Arbetsstugorna blev ett led i försvenskningsarbetet. Finska språket motarbetades. Många elever bestraffades om de talade sitt modersmål finska.
Skolan fick en viktig roll för bygdens förkovran och utveckling, men den öppnade samtidigt vägarna för utflyttning till Luleå, Malmfälten och söderut.
I boken behandlas också sjuk- och tandvården, tekniska utvecklingen såsom elektrifieringen och telefoneringen, emigrationen från Korpilombolo till Nordnorge och Amerika , kultur och idrott samt byarnas historia.
Socialdemokratin har haft en ännu starkare ställning här än i andra delar av nuvarande Pajala kommun, där fler sympatiserade med kommunisterna. Korpilombolo kommun hade högsta andelen i hela landet som stödde socialdemokraternas och fackföreningsrörelsens linje 2 i folkomröstningen 1958 om pensionsreformen ATP.
1962 fick jag mitt första sommarjobb med gallring av ungskog tillsammans med pojkar från kommunens sydligaste del, och samtalspråket var då i stort sett uteslutande finska. Tornedalen fick TV samma år, och med den började förmågan att använda finska språket, eller det som idag kallas Meän kieli, att successivt avta.
På länsmuséet i Luleå ordnas just nu en sevärd fotoutställning Inland med bilder från 1960-talet och framåt, där frågan ställs om livet i inlandet varit en historisk parentes. Glesbygdspolitiken har inte varit framgångsrik, men hoppet bör trots allt inte helt överges. Skriften om Korpilombolo lär oss om en verklighet som framför allt varit, men som också har exempel på skaparkraft och vilja att åstadkomma något som fortfarande hålls vid liv i bygden.