Jag tog en promenad runt Skurholmsfjärden för att skingra mina tankar. Det gick bra ända till jag såg förstörelsen av ett brostaket i metall och glas. Det jag såg fick mig att fundera. Ett stycke meningslös förstörelse - men också något annat.
Det spruckna glaset ramade fint in fjärden, berget, två färdiga höghus, två under byggnation. Det spruckna. Det av naturen skapat. Det av människohand skapat. Det av människohand förstörda.
Förstörelse är förstörelse, ja. Men är det vackert så är det i sig självt, oavsett betingelserna. Därmed kan förstörelse ha en estetik. Därmed kan den rent av vara konst.
Eller är jag helt ute och promenerar?