Buenos Aires, Argentina
"Den stora bilden på Messi var ju där bredvid obelisken", säger ett av mina ressällskap när vi vandrar längs 9:e juli-avenyn i Buenos Aires.
Vi har återvänt till Argentinas väldiga huvudstad via en dryga tre timmar lång båttur från Montevideo över Rio de la Plata, den av Evert Taube omsjungna floden. Taube bodde för övrigt i Buenos Aires mellan 1910-15, men spåren efter honom är svåra att hitta anno 2013.
Eva Duarte, känd som Evita, kan dock inte ens det sämsta lokalsinnet missa. Förutom ett eget museum, finns bilder, väggkonst och citat på den mytomspunna kvinnan som fick folkets eviga kärlek, när hon som arbetsmarknadsminister i Juan Peróns regim hade stort öra för folkets önskemål. Hon dog 1952, endast 33 år gammal, och med det började också mytbildningen byggas.
Magen står åt alla håll, känns det som. Vi har varit på en av stadens många parrilladas, vilket är liktydigt med att ha ätit kött. Tjocka bitar, men möra och saftiga. Ordet parilla betyder grill och beskriver ett sätt tillaga köttet. För trots att landet försöker diversifiera sitt näringsliv är nötkött av olika slag, och export av detsamma, fortfarande stommen for nationens exportinkomster. Och är man i Buenos Aires och inte är vegetarian, bör man besöka en parilla.
Sedan kan man förstås diskutera hur mycket vin som bör intas vid samma tillfälle, förstår jag när dåsigheten slår till. Men matkulturen är inget vi vill negligera eller vifta bort, i synnerhet när en av vi fem runt bordet kommer från Uruguay, ett land med likartad matkultur och näringsstruktur.
Det är annars en relativt lugn dag i "Latinamerikas kulturhuvudstad". Det är "höst" men termometern visar 25 grader. Perfekt tycker vi som gillar värme men inte "för varmt". Vid jul får vi höra att tempen i staden stundtals varit över 40. Inte konstigt då, tänker jag, att folket i staden sägs vara de som oftast lägger sig på divanen hos psykologen och undrar om allt står rätt till.
Hur man nu kan tro man ska få svar på sådana eviga frågor.