I vackra Liden i Svensbyn pågick industriell verksamhet redan på 1500-talet. Där var förr både sågverk och kvarnar i bruk, och på 1600-talet fanns sex hemman på platsen. Men i slutet av 1950-talet var alla byggnader rivna och borta, och alla spår av liv och rörelse var utplånade.
Efter en lång tid i glömska väcktes området till liv igen när hembygdsföreningen i byn tog sig an platsen. 1989 började området byggas upp, steg för steg, och i dag är det ett av traktens populäraste utflyktsmål med över 30 000 besökare.
– Vi vill visa hur man levde och arbetade förr i tiden, och föra kunskapen vidare till framtida generationer, berättar nestorn Sune Bergstedt som har varit med i arbetet sedan starten.
– Vi var ett gäng som drog igång arbetet, och jag fick gå i bräschen för det hela. Det har varit både med- och motgångar genom åren. 1997 drabbades området av en översvämning. Skadorna blev stora och det tog ett och ett halvt år att restaurera allt igen. Men vi kom tillbaka, säger han.
Hembygdsområdet har flest besökare under sommarmånaderna, men under hela året arbetar en grupp med underhåll, byggande och reparationer – och med att umgås. Anders Henriksson hyllar gemenskapen i gruppen:
– För mig som nyinflyttad är det suveränt att få komma hit två dagar i veckan, och att få lära känna de här sköna människorna.
Han vill också framhålla områdets storhet och särart:
– Det här är ett levande hembygdsområde, inte bara nån rackarns hembygdsgård som står och ska förvaltas. Här görs grejer, här händer det saker hela tiden. Vi har kor och grisar, det kärnas smör och görs ost, bakas mjukkaka och röks fläsk. Det är en kulturskatt att värna om.
Två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar året om, träffas gruppen, som kallar sig för gubbdagiset. Det finns även ett tjejdagis som ses på onsdagar. Den torsdag som vi är på besök är det full aktivitet redan tidigt på morgonen. Det skrattas och skojas, och ett jämnt sorl av pitemål fyller den gamla smedjan där dagens första aktivitet är att tillverka riskvastar på gammalt vis.
– Det här hembygdsområdet är inget museum, men vi vill visa hur man gjorde förr. En riskvast skulle alltid finnas i varje hem. Den behövde inte köpas, för man hade materialet, den görs av björk som tas på våren.
– Vi har lärt oss grunderna, men rätta handlaget får man av att göra många. Det är en liten konst att använda naturmaterial. För att få det böjligt måste man vrida och snurra det så att det blir som ett snöre, då blir det mjukare och går att böja. Det är ganska enkelt, egentligen. Men man behöver öva, säger Sune Bergstedt.
Gänget har ständigt nya projekt på gång. Under vintern har de bland annat byggt ett nytt vattenhjul som ska driva den gamla spånhyveln. Till sommaren ska det 3,87 meter stora spelkhjulet vara på plats.
– Först gjorde vi delarna nere i verkstan, sedan körde vi upp grejerna till sågen där vi gjorde klart hjulet. Nu ska vi ha in en axel, 2,5 meter lång, och så ska vi sätta kanter runt hjulet så att det matar på vattnet. Men vi räknar med att sätta upp det innan kulturtisdagarna börjar, säger Östen Jonsson.
Just det gemensamma engagemanget är påtagligt i gruppen. Alla bidrar med sina kompetenser och det finns uppgifter för var och en, och alla verkar trivas. Sune Bergstedt har lagt ner otaliga timmars arbete på området, men han säger att han gör det med glädje.
– Jag brukar få frågan om hur mycket tid jag lagt ner här. Men jag räknar inte tiden, det här är ju min hobby. Många har hobbyer som kostar massor med pengar, men det här kostar mig ingenting – bara engagemang.