Bönemöten kan man väl inte tala om men det är många som bekänner sin kärlek till mästaren i Månader med Martinson, Harry Martinson-sällskapets årsbok 2015. De som där vittnar är alltså redan frälsta men kanske kan denna lilla bok få fler att närma sig, inte vår senaste nobelpristagare (för det är ju Tranströmer), men nog vår flitigaste.
På sin hemsida har sällskapet sedan 2006 varje månad publicerat en Martinsondikt som också kommenterats av den som valt bidraget. Ungefär hälften av dessa ingår i årsboken. Det handlar om korta essäer, där iakttagelserna ofta är välformulerade och personliga. Jag älskar dig Harry, skriver väl inte presentatörerna men det finns mycket kärlek i luften och mellan raderna.
Åtskilliga läsefrukter följer som titeln anger kalendern. Men många bidrag har inte så mycket med en viss månad att göra, mer än att de råkade publiceras just då. Kanske var det svårt att hitta en bättre princip när man skulle organisera det mycket heterogena materialet.
Martinson själv skrev omvänt, sommardikter på vintern och vice versa. Han tyckte inte om den kalla årstiden. Vi har minst tolv vintrar varje år, skrev han i Idun 1948. Våren kommer och går, man får "sjaska, klaffsa, flåsa, skovla och skyffla sig fram" till den.
De som kommenterar texterna drar ofta upp nya spår och lyfter in och binder ihop verk från olika håll men har också egna erfarenheter som kastar nytt ljus över texterna. Tomas Bannerhed berättar t ex att Vinden på marken öppnade hans ögon, också i den meningen att han fick klart för sig vad naturdikten som sådan kan åstadkomma.
Många har naturligtvis gjort samma erfarenhet, särskilt de som tagit med sig Martinsons verk ut i markerna och sett på skapelsen med hjälp av hans oförlikneliga glasögon.
Det finns många fina och oväntade fynd i årsboken, som det tal Johnny Karlsson grävt fram. Martinson var 1958 direktör för akademien. "Språket är ett bromedel där inga broar finns", förklarar han bland annat. Sant. Själv bygger han valv på valv i vad man trodde var tomma rymden. Och de håller.
Skribenterna belyser många av skaldens tusen särarter. Ingvar Holm påpekar t ex att Martinson är den allvarligaste i sin generation men att hans allvar "förenas med en obesegrad munterhet". Själv vill jag nog hävda att den glädjen är grammatiskt infäst i hans språk på samma sätt som våra gener är en del av cellen.