Spänningen är påtaglig bakom scenen på Norrbottensteatern. I kostymateljén råder dock ett avvaktande lugn. Här pågår städning för tillfället. Det mesta av arbetet med kostymerna är klara, nu återstår bara en del finputsningar.
– Nu ska vi bara patinera alla djuren, ruffa till dem lite så att det inte ser så nytillverkade ut, säger kostymörerna Therese Nilsson och Arvid Sandin.
De är två av tre fasta kostymörer på teatern. Jobbet inför den här föreställningen har varit massiv, för att klara av allt jobb har de fått hjälp av studenter på scenografiutbildningen i Skellefteå.
– Vi hade inte klarat oss utan extrahjälp, det har varit väldigt mycket att göra och det är mycket som ska fram på kort tid. Vi började med en tredagars workshop för att klämma och känna på materialen och se vad vi vill göra, sedan började själva tillverkningen efter jul.
Bakom scenen finns alla kostymer samlade där skådespelarna byter om mellan scenerna. Totalt ska tolv skådespelare ha kostym till flera roller var, så det blir en hel del kostymer som ska tillverkas. Den största utmaningen har varit att få till alla djur.
– Vi har inte haft så mycket erfarenhet av hur djurfötter ser ut. Som en flamingofot exempelvis, eller en råttfot, så det har vi fått googlat oss fram till. Det är verkligen en utmaning och det gäller att vara duktig på all sorts sömnad. Här är det verkligen nytt hela tiden, konstaterar Therese Nilsson.
Öllegård Groundstrom är pjäsens regissör och lockades Lewis Carolls berättelse om Alice i Underlandet. Hon har i stort sett följt originalmanuset men lyft bort några kapitel och i stället stoppat in lite från Alice i Spegelsalen.
– Jag ser Alice konstiga växande som en metafor för puberteten. Och så låter jag den utspela sig här och nu. Originalet utspelar sig i Lewis Carrolls samtid och jag håller mig till författarens intention, att säga något om samtiden. Pjäsen har fortfarande något att säga alla, oavsett om man är 7 eller 107 år.
Mona Blombäck jobbar som scenograf och har tillverkat alla kulisser i svarta utklippta siluetter som går att se igenom. Arbetet började med att bygga en skalenlig modell av scenen där kunde man i ett mindre format provat sig fram till olika lösningar.
– När jag väl bestämt mig för att jobba med svarta siluetter mot vit bakgrund föll allt annat på plats. Sedan har jag skapat scenerna tillsammans med kostymör och regissör där jag byggt en modell och jobbat utifrån den. Att planera scenerna tog sex veckor, sedan har det vi haft sju veckor som man har haft tillverkningstid men man vill ju att det ska vara klart för att kunna se att allting fungerar.
Den stora utmaningen har varit att skapa alla kulisser så att det blir lätt att förändra scenen med enkla medel, något som inte varit helt lätt.
– Det har varit mycket praktiskt som ska lösas då det är många scener som ska gestaltas. Därför gäller det att vara lite finurlig och inte ha så många stora kulisser utan det måste vara enkelt att ta in och ut.
En lösning vara skapa scenen med tre mellanridåer som kan prepareras mellan scenerna. Att förändra scenen gör även med scenljus och projicerande bilder mot den bakre fonden.
När Duo Helg besöker Norrbottensteatern råder febril aktivitet bakom scenen. Denna eftermiddag är det första gången som Alice i Underlandet spelas inför en provpublik. Ensemblen som till största delen själva ska klara av sin egen sminkning får hjälp och stöttning av teaterns sminkörer.
– Eftersom det är 30 rollkaraktärer på en maskör och då hjälper vi många av de lite större rollerna och några av bytena som verkligen behöver någon. Men de relativt enkla sminkningarna gör de som kan själva. Det blir väldigt långa sminktider annars, nu har vi haft två och en halv timme tidigare för att så många behöver hjälp, men när föreställningen väl börjar behöver man inte gå omkring sminkad så länge, förklarar maskör Isabell Löfgren Roberts.
I lunchrummet sitter delar av den tekniska personalen och går igenom körschemat. För att allt ska klaffa under föreställningen har teknikerna fått regianvisningar som anger i detalj när skärmar ska plockas in och ut, när musiken ska starta och när ridåer ska stängas. Det gäller verkligen att allt fungerar. Just att det är tre ridåer gör att det blir mycket att hålla reda på.
Huvudpersonen Alice, Ana Stanisic, beskriver rollen som en drömroll som ligger henne nära.
– Jag får använda mig av alla uttryck som ligger så nära hjärtat. Jag fick jobbet efter att Öllegård sett mig i en examensproduktion som Anna Vnuk regisserade. Det var också en väldigt fysisk roll, och eftersom hon ville att Alice skulle spelas av en fysisk skådespelare så hamnade jag här. Det passar mig som handen i handsken.
Alice i Underlandet spelas på Norrbottensteatern fram till 29 april.