I det som stundom kallas autofiktiva romaner ljuger man mindre än i vanliga romaner, meddelar nätet. De autofiktiva står närmre självbiografin men sådana gränslinjer är förstås svåra att dra.
Mexikanskan Guadalupe Nettel berättar i sin Kroppen jag föddes i med ett överflöd av handfasta men ofta rätt livlösa detaljer om en problematisk uppväxt. Jag brukar vara i överkant förtjust i sådana romaner men här är det som om själva barndomen och tonåren kommer bort. De skyms av den vuxna människans utgjutelser om allt elände, alla övergrepp, all övergivenhet och allt missnöje flickan drabbas av under de där åren.
Rösten och tonen ställer alltså inte barnet och tonåringen i centrum och det stör mig. En bitvis förgrämd analys tar över, som när en bitter vuxen minns, känner sig förorättad och klagar på mycket.
Dock inte på allt. Nettel sticker också in en del beröm och kärleksfulla detaljer. Fadern är t ex en levande, generös och klipsk person, betonar hon, men han är av olika skäl frånvarande under de där avgörande åren. Modern beskrivs däremot som en despotisk vakthund.
Berättaren har en fläck i centrum av regnbågshinnan. Denna defekt tvingar henne som liten att bära en lapp för ena ögat och det gör henne till en främmande fågel bland de andra barnen. Hon och mamman besöker framstående ögonläkare i New York, Barcelona och Bogota (det finns pengar i familjen) men får samma, förmodligen felaktiga diagnos av alla de specialister de anlitar. Deras råd förvandlar mamman till tortyrliknande ”vård”.
Men denna isolering och dagliga plåga får också barnet att tidigt gripa till papper och penna – på ungefär samma sätt som andra utsatta tröstar sig med sprit och knark, påpekar berättaren. Flickan hittar bland annat på historier där kamraterna råkar illa ut men de andra barnen gillar hennes berättelser och hon blir mer accepterad.
Föräldrarna skiljer sig, mamman blir deprimerad och börjar studera i Frankrike. Fadern försvinner till USA och den stockkonservativa mormodern tar hand om barnen med mycket bråk som följd.
Nettel har en slipad, distinkt, nästan klinisk prosa. Den når oss i form av en monolog, riktad till en psykolog. Men man får inte veta varför hon befinner sig på hans divan, om ångest, skrivkramp eller något brott ligger under. Man blir inte heller särskilt nyfiken på det bakomliggande sammanhanget, det är så helt skjutet åt sidan.
Så flyttar barnen till modern och hamnar alltså i franska skolor och vi får en utförlig beskrivning av hur illa de fungerar, vilka stadsdelar de bor i och livsstilen där och en rad försök till revolt som berättaren gör i tonåren. Jag får för mig att berättelsen hade blivit mycket mera njutbar om den hade gestaltats i en nervig roman.