Berätta, vem var Vilho Ollikainen?
– Vilho föddes i Rautavaara i Finland men flyttade som barn därifrån tillsammans med sin mor, bort från sin elake far. Under några år bodde han hos morföräldrarna men i 15-års ålder flyttade till sin mor som då bodde i Hakkas. Där växte han upp och träffade så småningom Ulla-Britt. De gifte sig och flyttade till Ullatti. Där levde han större delen av sitt liv, han jobbade i skogen och på familjens lantbruk. Men under hela sitt liv var han framför allt en allkonstnär som skrev dikter i otroliga mängder, han skrev musik och målade tavlor.
Han är mer känd för den lokala publiken i Norrbotten?
– Ja, det skulle jag säga. Och framför allt i Tornedalen där låten "Kuppari" har spelats väldigt mycket. Han var också en otrolig scenpersonlighet och uppträdde ibland med JP Nyströms, men eftersom han tidvis mådde ganska dåligt så det var inte alls säkert att han kunde vara med trots att han hade lovat. Och ibland dök han bara upp trots att han inte alls var tillfrågad.
Har det varit självklart för er att ta er an Vilhos musik?
– Ja, alla vi fem i gruppen tycker att det är så bra musik, och tänker att eftersom vi gillar det måste ju andra också tycka om det. För något år sedan skrev jag och Regina Veräjä teatern ”Tjära människa” om hans liv och kände att det fanns så mycket material som man borde spela.
Finns det något speciellt som du har fastnat för?
– Framför allt är många av texterna tidlösa. Trots att de är skrivna på 60-70-80-talen är de aktuella än i dag. De handlar om orättvisor och krig i världen. Vi håller just nu på att jobba på en låt som heter ”Maailma on hullu”, det vill säga ”Världen är galen”, och det är ju något som man verkligen kan säga gäller än i dag. Men så skrev han också om naturen och det finns också väldigt många andliga sånger.
Han har fem barn, hur ser de på att ni tolkar Vilhos musik?
– Fyra av barnen har sett föreställningen och de är fantastiskt glada över att vi spelar låtarna och på så sätt förvaltar hans musik. Vi gör det på ett roligt sätt men med en allvarlig botten och ödmjukt utan att skoja bort det. Vi träffade en av sönerna i Gällivare kommun i somras som berättade att han som barn hade frågat sin pappa varför han spelar in kassetter utan att göra något mer av det. Men Vilho svarade bara att det tids nog kommer någon som tar hand om det. Och han fick ju rätt.
Vad tror du att han själv hade tyckt om att ni tar er an hans musik?
– Jag tror att han tyckt att det var helt fantastiskt att någon intresserar sig för hans konstnärskap. Det var vad han önskade sig hela livet. Han hade även chansen att göra något mer när han levde, bland annat erbjöd JP Nyströms honom att vara med på skivinspelningar, och hans svärson försökte hjälpa honom att trycka en diktsamling, men eftersom han inte mådde så bra i sin psykiska sjukdom så blev det aldrig något av det.
Han dog 1998, hann du själv se honom live?
– Nej jag kom i kontakt med hans konstnärskap långt senare. Men jag jobbade med en man hade varit i kontakt med honom och vi fick låna flera lådor fyllda med inspelningar av Vilhos före detta fru. Eftersom jag i grunden är folkmusiker hade jag först tänkt att bara använda mig av musiken. Men eftersom det finns så mycket mer i hans liv som är värt att berätta så skrev jag, tillsammans med Regina Veräjä, också teatern ”Tjära människa”, om hans konstnärskap och liv. För mig är Vilho en stor inspiration och har en låtskatt som jag gärna vill ta vara på.