Ibland blir suget för stort. Nästan panikartat. Väskan packas in i bilen och så blåser jag iväg. Bort från staden och ut i naturen – till stillheten långt borta från kontorslandskapens och stadens sorl.
Men var kommer det där suget från?
Hos Jonas Selberg Augustsén och hans kompisar Andreas Norin och Anders Tyrland blev just den frågeställningen utgångspunkten för dokumentärfilmen Trädälskaren som har premiär i Harads den 12 oktober.
– Suget att ta sig ut i naturen är vanligare än man tror. Vi är tre norrlänningar som bor i storstaden, men vi känner den där längtan och diskuterade vad som gör att man kan känna sig främmande för staden. Och vi kände att vi ville göra en film om det. Men vi ville inte göra någon naturfilm eftersom det finns så många pretentiösa och dåliga naturfilmer, säger Jonas när vi sitter i hans trädhus utanför Harads.
Det är ett hus i litet format som sakta vajar med vinden, granne med ekorrar och fåglar. Det är långt ner till marken, men utsikten är magnifik och på andra sidan Luleälven kan man se resultatet av den stora skogsbranden som härjade i Bodträskfors för ett par somrar sedan.
Idén till trädhuset fick Jonas Selberg Augustsén under en bilsemester i Provence.
– Vi träffade på en firma, La Cabane Perchèe, som gör små hus som ska byggas i stora träd. Det har blivit en stor grej i Frankrike som tilltalar karriärister från storstäderna. Det är inte tänkt som något långsiktigt boende, utan som en plats för retreat. Byggandet av trädstugan blev också den dramatiska tråden i filmen, som handlar om trädets roll i poesin, vår historia, i ekonomin och så vidare. Filmen är helt enkelt en slags essä om träd, säger Jonas.
I filmen väver han samman en mängd till synes disparata trådar, sekvenser från bygget av trädhuset och intervjuer med Göran Greider, trendanalytikern Cay Bond, ärkebiskop emeritus Martin Lönnebo, genusforskaren Anja Hirdman med flera, för att få med deras synpunkter på människan, träden och skogen. Och under de fem år som filmarbetet pågått har Jonas läst en hel massa litteratur om träd.
– Jag har nog läst allt om skogen som finns att läsa. Det har varit ett otroligt grävande, säger han och skrattar.
I sina efterforskningar har han läst om allt från urbaniseringens effekter till skönlitterära verk av Eyvind Johnson.
– Eyvind Johnson är ett stickspår i filmen. Han växte upp här i närheten. Det som gör honom intressant för filmen är att han lämnade Norrbotten men att skogen ändå fanns med honom vart han än reste. Jag fann också ett slags släktskap med Eyvind eftersom både hans och min generation förväntades lämna Norrbotten och landsbygden. Man sa att jorden och skogen inte gav något – att man inte kunde leva här, säger Jonas.
Samtalet glider in på det faktum att vår generation inte har särskilt långt till landsbygden i ett historiskt perspektiv. Undertecknad är ett typexempel. Mina föräldrar växte upp på landsbygden och jag tillhör den första generationen i släkten som vuxit upp i en urban miljö. Och många andra i 60- och 70-talistgenerationerna är på sin höjd andra generationens betongungar.
– Vi har haft en av världens snabbaste urbaniseringstakter och vi har en urbaniseringsgrad på 85 procent. Och svenskarna har snabbt glömt att det var nyss vi trodde på gud och var bönder. Vi slår dövörat till. Men inom varje svensk står en älg och bajsar, säger Jonas och skrattar.
Enligt trendanalytikern Cay Bond finns det ett intressant mönster i svenskarnas förhållande till naturen som skiljer sig från exempelvis fransmännens.
– Cay Bond menar att vi svenskar är bra på att ”frilufsa”. Men fransmännen är bra på att bo utanför och åka in till staden, medan vi i Sverige gör tvärt om och åker från staden till naturen. Det är besynnerligt och ger en konstig rytm. Vi jobbar arslet av oss i elva månader för att sedan åka ut till stugan och flämta i fyra veckor.
Själv gör Jonas i princip samma sak. Han arbetar i Stockholm och reser till Harads då och då. Paradoxalt nog har han haft svårt att hinna bo i sitt trädhus, eftersom filmen tagit en massa tid och kraft de senaste åren.
– Det är en verkligen en paradox. Men jag filmar bara här i norr, även om jag gör förproduktionerna innanför tullarna i Stockholm. Jag tror att det har med mitt berättarhjärta att göra. Det är så många som vill berätta om det som händer i Afghanistan och andra krigszoner. Men vem ska berätta om ”Avavattnet”?