Den oförglömlige Hasse Alfredson sörjer att minnet sviker och att det stannar av i huvet på en gammal gubbe. "Jag som haft så mycket fantasi", säger han i tidningen Vi.
Det har han verkligen. I improviserade monologer, revynummer, sånger, filmer och böcker. Många av oss har älskat hans fantasi. "Den där jäveln kan prata om vad som helst, hur länge som helst", sa en gång Sten Broman, beundrande.
Det är inför sin 80-årsdag den 28 juni som Hans Folke Alfredson blir porträtterad i Vi, ett lämpligt forum. Vi har aldrig råkats, men det känns ändå nästan som om Vi har nåt gemensamt.
Inte bara för att vi båda formulerat en och annan limerick. Mer eftersom några kompisar och jag en gång i tiden var helt hängivna släkten Lindeman, den som Hasse presenterade för världen. Vi lyssnade nästan oavbrutet och lärde oss många av monologerna utantill.
Formuleringarna. Betoningarna. Dialekterna. Hasses eget korta skratt när han glatt roades av sina egna infall.
Hasse träffade Tage 1956. De "började prata", bildade AB Svenska Ord och ägnade sig flitigt åt "produktion av produkter inom nöjevärlden", med den lilla stugan på Söder i Stockholm som bas. Roligt hade de och ännu mera vi, deras publik.
Det var kombinationen HasseåTage som stod för det storslagna och oöverträffade, men ofta var det ändå Hasses busiga, slamsiga, uppsluppna utspel som fick oss att skratta högst. När han var den grymtande fiskargubben Garbo, åldringen på rymmen, ringaren som berättade om pastor Jansson, Picassos pappa, en Lindeman eller bara vanlig spelevink.
Ingen, vågar jag skriva, har fyllt mitt liv med så mycket glädje och skratt. Många svenskar torde ha samma känsla. Sällan har initialerna i ett namn passat bättre än i Hans Alfredsons.
Redan vid invigningen av Hasse & Tage-museet i Tomelilla för fem år tycktes han lite tagen. Givetvis hedrad av museet och tillställningen, men måttligt road av ståhejet.
Nu orkar han ännu mindre. Inte skriva och inte ens riktigt njuta av det som varit. "Om skapandet, och lusten att prova nytt har varit själva glädjen i livet så sätter man sig inte bara ner och är nöjd".
Som 80-årspresent skulle man vilja kunna paketera vår glädje, tacksamhet och kärlek. Få honom att förstå hur vi skrattat och blivit lyckliga i våra innersta. Hur vi rent av blivit klokare och bättre människor tack vare den kärleksfulla humor som han stått för tillsammans med Tage.
Som kombinerade humanister och humorister har de berikat våra liv.
På en annars rätt sur svensk från Hage
så hoppar av skratt nu hans mage
Ingen tveksamhet finns:
Säkert den svensken minns
nånting kul utav HasseåTage