"En fjällfantast pryder den nya tusenlappen" var en tidningsrubrik under vårvintern 2011 när man ville berätta att det i oktober 2015 blir nya motiv på de svenska sedlarna. Personen som avsågs var Dag Hammarskjöld, Förenta Nationernas generalsekreterare. Vad har nu detta med benämningen fjällfantast att göra?
"Från Sarek till Haväng" är en annan rubrik, egentligen en boktitel, när Svenska turistföreningen ville minnas Hammarskjöld med att 1961 ge ut ett urval av hans tidigare texter, och då närmast hans naturbetraktelser. I det sammanhanget möter vi fjällvandraren, filosofen, naturälskaren och grubblaren som vet att berätta om Sulitälmas nordvägg, om Pårek och Kvikkjokk, kort och gott om "Sarek" ifall vi vill komprimera uppräkningen.
Det påminner också om Hammarskjöldsleden, en vandringsled mellan Abisko och Nikkaluokta som invigdes 2004. På den sträckan finns nämligen sju speciella meditationsplatser med var sin sten där man huggit in korta texter hämtade från Vägmärken. Detta i sin tur är en samling prosastycken, av aforismer för att använda ett fint ord om man menar tänkespråk eller visdomsord.
I texterna resonerar Hammarskjöld med sig själv om livet och döden, om tillvaron och evigheten. Visst ligger det en bestående tanke bakom hans formuleringar som till en början varit rent privata. I ett efterlämnat brev ger Hammarskjöld ett eget omdöme om det skrivna. Det var "en sorts ’vitbok’ rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud."
Så långt har vi kunnat urskilja några ledord. Hammarskjöld var fjällfantasten, generalsekreteraren, naturälskaren och aforismförfattaren. Uppräkningen är snarast en spretande bukett som inte brukar återfinnas hos en och samma person, ja det låter egentligen som en orimlig kombination. Mera gripbart blir det kanske om jag stannar upp inför några egna minnen med anknytning till de skilda verksamheterna.
Fjällfantasten: Vi förflyttar oss till Utkiken eller dag- och läsrummet på fjällstationen i Kvikkjokk en sommarkväll under 1970-talet. I läsväg återfanns där en samling av turistföreningens årsböcker, av inbundna bildkavalkader vilka på sin tid kallades för "Årets bilder" samt av några handskrivna gästböcker där vandrare som passerat har formulerat sig.
Gästböckerna minns jag som det intressanta i sortimentet. Kända och okända hade ägnat kvällens vilostund åt att berätta om dagens vedermödor och upplevelser, om svåra vadningar och njutningen när man trots allt fått återvända till civilisationen.
En av de namnkunniga skribenterna var Sten Selander, en annan ingen mindre än Dag Hammarskjöld. Selander befann sig bildlikt talat på sin mammas gata. Vi uppfattar honom som naturforskaren känd för en doktorsavhandling om floran i Lule lappmark men även som poeten, han med förmågan att naturfriskt och målande i ord kunna binda minnen från vandringar liksom kontrasten mellan natur och civilisation.
Hammarskjöld blir för mig årgångsbrodern till Selander och det var fjällen som utgjorde den förenande länken. Och båda sökte på ett sätt överträffa varandra i gästbokens korta texter.
Generalsekreteraren: Minnet av generalsekreteraren är för min del lika med den tragiska sortin - och Uppsala. Förhistorien i korthet var att den s k Kongokrisen blossade upp, att Förenta Nationernas säkerhetsråd blev blockerat av ett sovjetiskt veto och att Hammarskjöld hade fått utvidgade fullmakter av en extrainkallad generalförsamling. Hammarskjöld reste därför som medlare i den afrikanska tvisten. Det hela slutade i en katastrof. Hammarskjöld omkom vid en flygolycka i Ndola i nuvarande Zambia 17 september 1961.
Alltsedan dess har det spekulerats i orsaken till flygolyckan. För egen del minns jag den 29 september när jag var en av alla de studenter i Uppsala som bildade häck utanför domkyrkan vid jordfästningen. Vi studenter tjänade helt enkelt som klädsamt "fotfolk" när all världens stora män samlades just i Uppsala. Bara en detalj: för att kunna delta i domkyrkan som officiell gäst skulle man ha minst generalmajors rang. Och jag som rätt nykommen student fick i alla fall vara med på ett litet hörn av allt detta.
Naturälskaren: Selander och Hammarskjöld har redan nämnts som något av generationskamrater och stallbröder, och dessutom satt de med i Svenska Akademien. De ivrade båda för naturupplevelser och naturskydd. I Från Sarek till Haväng finns ett citat som innehåller både lägesbeskrivning, motivering och vision. Hammarskjöld talar om "det stora ödeland, som från trakterna kring Sulitälma och Virihaure-Vastenjaure med Sarek som centrum sträcker sig österut mot Sjaunja och Muddus. [...] Men ännu ligger detta område där som vår - och Europas - sista stora vildmark. Frågan är, om det skall orört bevaras som den innersta helgedomen i det svenska friluftslivets klassiska land." Genast känner vi igen att Hammarskjöld pläderade för det område som senare skulle bli världsarvet Laponia.
Aforismförfattaren: Inför en höstnatt i ensamhet på Samariterhemmet i Uppsala hade jag garderat mig genom att besöka biblioteket i grannrummet. Den natten läste jag en biografi om Hammarskjölds dagliga liv i New York, om politiska spänningsfält liksom om veckoslut högst ståndsmässiga med privatchaufför och betjäning. Samtidigt fastnade mina ögon för några rader i Vägmärken, nämligen: "Lapplandshöstens milda, regntunga östan rullar utför den uttorkade flodbädden. På stränderna rister de gulnade björkarna i stormen. De första takterna i den stora förintelsehymnen. Inte en hymn till förintelsen eller ur förintelsen. Inte en hymn trots förintelsen. Utan undergången som är hymn."
Sådan vill jag minns Dag Hammarskjöld, han som snart kan återfinnas på våra nya sedlar.