Det finns många sätt att mäta utveckling. Human Development Index. Bruttonationalprodukt. Marknadsindex. Rankinglistor.
Men har ni hört talas om hamburgerbalansen? Inte? Trodde väl det.
Hamburgerbalansen är – eller har åtminstone varit – den mest säkra metoden att spegla Luleås utveckling.
Det hela började 1968. Nej, inte genom det studentuppror som tog fart i Paris – utan i Gällivare. En norrbottnisk hamburgernäring såg dagens ljus och skulle snabbt sprida sig. År 1971 fick Luleå den första hamburgerrestaurangen. Ett köttimperium spred sina burgare över Luleå, vilket präglade såväl midjemått som stadens karaktär. Den senare var en fyrklöver av hamburgare, pizza, ishockey och Stadspuben.
Men i senare delen 1980-talet hände något. En internationell hamburgerkedja skulle etablera sig i staden, varpå norrbottningen reagerade. Norrbottniska burgare skulle det vara. Basta! Försöket gick inte så bra. Någon – en anställd, sades det – tuttade på restaurangen och därmed var ordningen återställd.
Några år senare började jämförelser göras mellan Luleå och Umeå. I Luleå käkade man hamburgare medan en veganrörelse i Umeå brände köttbilar. Men eftersom parametrarna skiljde sig så kraftigt åt kunde inte något pålitligt resultat fastställas.
I slutet 1990-talet gjorde den internationella kedjan åter ett försök att etablera sig i Luleå. En socialdemokratisk politiker invigningstalade och fick något euforiskt i ögonen och rösten då denne parade denna återkomst med förlängningen av landningsbanan på Kallax.
Det måste väl ändå borga för omval, vilket det gjorde eftersom luleåborna har stort tålamod med sina socialdemokratiska företrädare.
Den stora förändringen har skett på senare dagar. Då det gamla socialdemokratiska gardet lämnat. Då vegetarisk mat och sushi fått fotfäste i Luleå. Det senare började som en smärre enklav men har sedermera gjort intryck på lulebornas smaklökar. Hamburgarens ställning är ännu stark – men luleborna har fått alternativ. Och hamburgerbalansen som mätmetod får nog anses vara förlegad.
Grönt, skönt!