Thomas Di Leva Ett bord. Med en vit duk. Och en fruktpyramid. Och så en vattenkanna. Förstås. Med ett indiskt tecken på.
Universum (med ett stirrande rött öga) syns i bakgrunden. Och det skulle kunna vara precis vad som helst som ska komma in på scenen. Men det är albumaktuella och hårt turnerande Thomas Di Leva. Förstås. Som liksom smyger in i glittrig kaftan, tio minuter för sen och efter att publiken äntligen förstått att han måste klappas (?) in.
Ackompanjerad av sitt rödvita band, börjar han så med Själens krigare. Och till någon slags halvtrevlig rymdpop snurrdansar och småskuttar och... Va?! Under kaftanen syns ett par studsvänliga sneakers! I silver!!
Efter jublet har lagt sig tar Thomas Di Leva en klunk från vattenkannan, för att "fylla på med inspiration". Och då: Är det här verkligen på riktigt?!
Det flummiga mellansnacket - där han både kastar frukt på/åt publiken och skrattar åt Plura samtidigt som han skrattar med sig själv - tröttar liksom ut. Och trots att han faktiskt ställer riktigt bra frågor (typ: Vad är frihet?), så köper jag det inte.
Men. När han står där stilla, med gitarren på magen, då kommer jag på mig själv med att gunga foten i takt och faktiskt tycka att de där Gävle-ä:na är mysiga. Tills han börjar dansa. Eller prata. Och jag då kommer på mig själv med att skratta - ska man verkligen det? Just där? Just då?
Bäst är Eld och vatten, där röst, musik och glittrig kaftan förenas i perfekt harmoni.