De hade sin första storhetstid strax före ryska revolutionen och tystades därefter för decennier framåt av de nya marxistiska makthavarna i Kreml.
Vad är det som gör dikten, ordet, så riskabelt att leva i just Ryssland?
Skriv rätt, tänk rätt, annars åker du in! Ordet var farligt då – och farligt igen i Putins Ryssland.
Redan den klassiske skönanden Pusjkin var illa ute, Dostojevskij slängdes i fångcell, andra förvisades till avlägsna bondhålor fast med rätt till brevväxling och att ta familjerna med sig. Tsarerna kunde vara både lynniga och milda i sin tyranniska syn på folket och litteraturen.
Andra bullar blev det med bolsjevikerna. Konsten skulle styras uppifrån, rikta sig till massorna, härdas som stålet och bli en sovjetproletariatets spjutspets mot framtiden. Detta koncept passade illa hos de intellektuella finlirarna från Rysslands förrevolutionära så kallade silverålder som mera intresserade sig för människans inre än för att skriva beställningsverk om traktorfabriker och mastodontiska vattenkraftverk i Jenisej.
Men liksom tsarerna kunde Stalin var lynnig och inkonsekvent mot de uppstudsiga salongspoeterna, som de hånfullt kallades av partiets kulturkommissarier. Mandelstam och Tsvetajeva fick förtvina i arbetsläger, Majakovskij sköt sig, men Pasternak och Achmatova räddade skinnet trots råa utfall från partiledningen och för Achmatovas del miserabla levnadsförhållanden i hemstaden Leningrad (dagens St Petersburg).
”Halvt sköka, halvt nunna”, kallades hon av Sovjetunionens högste kulturideolog Andrej Zjdanov med hänvisning till alla rykten om löst leverne som omgav Achmatova och många andra inom den litterära parnassen.
Strax efter revolutionen proklamerades för en kort tid både ”fri företagsamhet” (NEP) och ”fri kärlek”, men att Anna Achmatova skulle ha gått från gylf till gylf finns inga faktiska belägg för. Åtminstone inte enligt den biografi av Lidia Tjukovskaja som det energiska lilla förlaget Ersatz nu gett ut.
Tvärtom tycktes poeten varit uppfylld av familjesorger – ex-maken, den kände författaren Gumiljev, hade avrättats anklagad för en monarkistisk konspiration mot bolsjevikregimen och sonen Lev sattes i arbetsläger efter mordet på Leningrads partichef Kirov. Stalin själv antas ha iscensatt dådet men utlöste trots det en fruktansvärd hämndaktion mot påhittade folkfiender över hela Sovjetunionen.
Anna Achmatova skrev – trots publiceringsförbud och partiets förkastelsedomar över henne – oavbrutet från debuten som tonåring 1907 fram till sin död 1966. Då var även partiet berett att erkänna hennes som stor och betydande inom rysk poesi.
Folkets hjärta hade hon redan – och har fortfarande. Varje ryss med någon högre utbildning kan fritt recitera ur hennes kända Nordiska elegier, Rekviem eller Poem utan hjälte. Det senare en utmanande titel i en tid som formligen skrek efter hjältar och kanonmat.
På himlen brann dödens stjärnor/
Det skuldlösa Ryssland kröp samman/
I skräck under blodiga stövlar/
Och svarta fångbilars däck
Så skrev hon sedan kriget brutit ut. De blodiga stövlarna är tyska, men fångbilarna tveklöst den sovjetiska hemliga polisens.
Folklig var Achmatova definitivt inte. ”Majestätisk” lyder vännernas omdöme, utrustad med en aristokratisk näsa värdig en conquistador eller svenske Verner von Heidenstam.
I Poem utan hjälte ser hon sig som ett högt torn som blickar ut över ett förflutet befolkat av skuggor och minnen av döda och in i en skrämmande och nära framtid där Stalin och Hitler snart skall dramma samman i ett förödande blodbad.
Enligt författaren och slavisten Hans Björkegren saknas ingen av den ryska Silverålderns stora i Achmatovas verk. ”Man hör Fjodor Sjaljapins mäktiga stämma, man ser Igor Stravinskij skymta bakom en kuliss och Anna Pavlova sväva svanlik fram över Marinskijteaterns scen”.
Feminist var Achmatova inte, trots att hon mycket beundrades av tidens främsta rödstrumpa, Aleksandra Kollontaj, revolutionär, Lenins vän och blivande ambassadör i Sverige.
Lidia Tjukovskaja var en yngre lyriker och tidig oliktänkande som på närhåll följde Anna Achmatova under krig, svält och Stalinterror. Hennes anteckningar är ofta bedårande med en ton av upphöjd tragik – och som i all rysk litteratur med ett myller av människor.
Här sitter Achmatova i ett mörkt litet kök med bullrande och berusade grannar och dömer ut sina största konkurrenter inom litteraturen. Tjechov skriver bara om ömkliga människor och Boris Pasternak är ett svagt nummer med sina Shakespeareöversättningar, låter hon Lidia få veta.
Annars är det ett stort bestyr för Achmatova att i varubristens Leningrad hitta te och småkakor som man kan sitta och småskvallra över. I Leningrad bodde hon livet ut men gick ogärna över stadens paradstråk, Nevskij Prospekt. Hon led av inbillningssjuka och trodde sig dö närsomhelst.
Trots sin ypperliga språkbegåvning hade hon svårt för grammatiken. Väninnan och beundrarinnan Lidia fick ofta hjälpa till att läsa korrektur och sätta kommatecken på rätt ställe.
Anna Achmatova ligger begravd i Komorovo vid Finska viken. Inte långt härifrån fanns Edith Södergrans Raivola. Kanske möttes de båda blivande nordiska diktardrottningarna inne i den närbelägna huvudstaden Petersburg? Två unga kvinnor med skrivhäften, bläckpenna och andlig glöd? Tanken är inte orimlig. St Petersburg var före revolutionen en kosmopolitisk smältdegel som brusande av liv och kreativitet drog till sig konstnärer från hela Europa, bra mycket viktigare än Stockholm och Helsingfors, bra mycket mer ös än i den efterblivna bondhålan Moskva.