Hallelujah, Eric Bibb

För ganska exakt tio år sedan spelade Eric Bibb för första gången i Luleå, då på Kulturcentrum Ebeneser. "Den forna kyrkan har aldrig tidigare välsignats av samma andliga, livsbejakande musik", konstaterade jag i en sällsynt lyrisk recension.
Och den 58-årige amerikanen - ursprungligen från New York, numera boende i Stockholm - är fortfarande lika bra.

Konserten i lördags sjöd av liv från första ton. Eric Bibb förvaltar en folk- och gospelpräglad bluestradition rotad i Södern, där gränserna mellan de olika stilarna suddas ut och blir till en särpräglad, själfull americana.
Han är helt fenomenal med sitt fingerplockande spel. I "Kokomo" rullar riffet fram, om och om och om igen, utan att låten känns monoton en enda sekund. Storheten finns i de små nyanserna, i Bibbs eget ömsinta finlir, men också i det stadiga svänget hos trummisen Larry Crockett och Staffan Astner på elgitarr.

Även som sångare är han dynamisk som få, hittar en innerlig ton i lugnare nummer som "Pockets" och låter nästan som Louis Armstrong i de stånkigare låtarna. En uppsluppen, lite ölstimmig kväll som denna är det främst de sistnämnda som får publiken att jubla. Som exempelvis "Don’t ever let nobodys spirit drag you down", när Astners får rungande applåder för sitt magnifika solo, eller boogiesvängiga "New home".
Hallelujah, utbrister Eric Bibb mot slutet och brister ut i ännu ett av sina saliga leenden.
Det är en sån kväll.
Bästa konserten i Bluestältet 2009?

Hallelujah, Eric Bibb

ERIC BIBBBluestältetLördag 20.30