Ingenting kan fördärva en sommar så mycket som halvmulna dagar med duggregn. De äcklar mig lika mycket som alla sommarbilagor med förståsigpåare och utbrändhetspsykologer som rekommenderar:
- Förbered dig även för regn och gråa dagar.
Håll käften era idioter.
En sådan där dag fick jag besök av en vacker kvinna som jag egentligen bara ville två saker med.
Antingen ville jag fotografera henne naken vid stranden, eller dricka vitt vin och sträcka mig efter henne lika avklädd.
Men vi bara satt där på bron inlindade i filtar med myggspiraler riggade i försvarsformation.
Halvkalla fötter stack ut, det enda som egentligen var naket.
Vår egen natur och idyll. Den som alla skryter över.
Midsommar i fleece.
- Om det här varit en semester i Grekland ... gud vad vi hade klagat, sa hon.
Så rätt hon hade. Vi fick ihop en gedigen lista på absurditeter att anmärka på. Lukten på utedasset. Alla märkliga insekter; hästmyrorna i gäststugan, skalbaggarna, knotten, myggen ... skitvädret, växtligheten, blåsten och kylan.
Listan blev bara längre och längre.
- Nej, hit vill man ju inte åka, sa jag och hånflinade mot slyet.