Håkan är beroende av att stå på scen
Gubbrock, flickrumspop, svenska visor och så förstås känslor, känslor, känslor. Det är turnétider för Håkan Hellström. Och vissa saker blir aldrig annorlunda.- Jag älskar vardagen men efter ett tag finns suget där igen, säger han.
Foto:
- Jag tyckte de var jäkligt bra förra sommaren på Ullevi. Jag blir berörd av allt som spelas på det sättet, volymen och kraften från publiken. Det var första gången jag såg dem live och blev förvånad vilken kraft de hade trots att de är så gamla. De slår väldigt många av de som är i 20-årsåldern på fingrarna, allihop nästan. De spelade Jumpin’ Jack Flash, den tog aldrig slut, de ångade bara vidare. Det var så otroligt bra. Det var då jag insåg att jag blivit äldre, när jag satt där och tänkte att det här är det bästa jag sett. Då insåg jag att jag hade åldrats, oändligt, berättar han.
Ett sug
Oändligt är nog att ta i, men lite äldre har Håkan Hellström förstås blivit. Han har familj och turnélivet består inte längre av "nonstop-galenskap" som när han var tjugo. Däremot finns det vissa saker som inte har förändrats med åren.
- Det är exakt samma sug, samma beroende av att göra det. Att gå upp på scen. Att gå upp och uppleva saker som man inte upplever i vardagen. Den kicken äter sig in i kroppen. Man vet hur stor den upplevelsen kan vara och att den får man inte i vardagen. Efter ett tag finns suget där igen. Så det är ett slags beroende, det är det.
Vad vill du ge publiken, då?
-- Ja, herregud, jag vet inte riktigt. Anledningen till att man är därute och spelar är ju mycket att man vill ha kul själv. Men också att få publiken att känna något under en kort stund, att bli upplyft. Att man får uppleva något som man kanske inte upplever när man är på väg till jobbet på morgonen eller när man står och väntar på bussen. Att få ett utvidgat känsloregister för en liten stund.
Är det där utvidgade känsloregistret viktigt för dig själv också?
- Ja, men jag gillar att ta det lugnt också och inte känna så mycket alls, bara sitta och ta en kopp kaffe. Samtidigt som man gjort sig beroende av det, att känna och att vara på kanten. Vi har ju spelat rockmusik sedan vi var femton, det är en del av livet. Rock, pop, musik är ju att uttrycka sig, det är något utöver helt vanliga känslor. Och på scenen har man blivit extremare. Det är som en switch man slår på, så är det plötsligt något annat man ska uttrycka. För mig är det så i alla fall.
Så jobbar vi med nyheter