Ha tålamod - Sexsmith belönar till slut
Ron sexsmith"Exit Strategy of the Soul"(V2/Universal)
Foto:
Exit Strategy of the Soul är ett gediget album. Inget annat var att vänta från den pedantiske låtarkitekten Sexsmith. Allt är perfekt in i minsta detalj; från hans släpiga croonersång med sitt omisskännliga vibrato till blåsljudet (han reste rentav till Kuba och anlitade en lokal brassektion för att få till exakt rätt sound). Men hitsen, de klockrena låtarna som ger en aha-upplevelse redan efter ett par lyssningar, saknas helt.
Vilket egentligen inte är konstigt alls. Hans mix av bossa nova, jazz, folk och ett uns McCartney-pop är svår - kanske omöjlig - att forma till lättillgängliga melodier. De få hitsen har alltid varit avstickare åt rock- och pophållet, som på mästerverket Retriever från 2004. Men det är uppenbart att de är just avstickare, små bevis för honom själv på att han faktiskt är kapabel att vidga sina vyer. Slutmålet är ett helt annat. Så om få, men hängivna, lyssnare är målgruppen snarare än många strölyssnare har han fått precis som han vill.
För det krävs tid att öppna Sexsmiths stenhårda musslor till låtar. Lång tid. Inledningsvis verkar låtarna snygga - produktionen är oklanderlig. Men melodierna känns platta och beroende av hans vackra röst. Jag förstår dem som av den anledningen snabbt ger upp och avfärdar honom som ännu en fantasilös singer and songwriter. Jag förstår även deras stora förlust. För har man tålamod och fortsätter uppbrytningsförsöken, blottas slutligen pärla efter pärla inbäddade i de mest graciösa arrangemang man kan tänka sig. Ghost of a Chance och Brandy Alexander (den senare med text av Feist) är de mest skinande belöningarna.
Det är som om Sexsmith har planerat att det måste krävas tid och energi för att uppskatta Exit Strategy of the Soul, liksom för att sålla bort strölyssnarna.
Så för allt i världen, ha tålamod. Jag lovar att det är mödan värt.
Så jobbar vi med nyheter