Tillsammans möter vi ytterligare en grå morgon, långt innan man förstått att drömmen vaknat, kort efter att rösterna från bilradion hälsat dig välkommen till verkligheten; till budgetpropositionerna, till självständighetsförklaringarna, till ubåtsvåldtäktsmännen och till andra alldeles för långa och svåra ord så här tidigt på dagen. På väg mot att stämpla in, lämna barnen och samla kraft, på väg genom livet smyger vi tillsammans genom ett regnigt relativt Norrbotten i våra likadana bilar, i våra lika rutiga skjortor med lika När du får oväntat besökiga kaffefläckar.
Vi mår som vi mår och vi gör som vi gör, det mesta i väntan på semester. Och vi tar inte vad vi vill ha, sånt tjafs är för kickass-coacher och entreprenörer, nej vi tar vad som bjuds och vi tar det med måtta. Vi tar det med måtta men inte med en klackspark. Sånt är för Zlatan.
Ner förbi rödljuset och hamnen och innan rondellen ett rödljus till. Stannar och ser Kulturens hus till höger och minns att det var där, på det som då var en stor grusparkering, Bob Dylan stod och spelade under festivalen Sjöslaget, sommaren 1992. Tydligen på många sätt en minnesvärd spelning. Eller i alla fall, och om man ska tro Svenska Dagbladet, på två sätt: ”för att den alls ägde rum och för att den var så oerhört usel”.
Året innan hade arrangörerna bokat Toto som självklart gjorde braksuccé, men hej det finns knappast många mer stadsfestivalkompatibla låtar för folk i en toppad mellanölsfylla att skrika med till än ”Hold the Line” och ”Rosanna”, och det var nu tänkt att Dylan skulle återupprepa denna fullträff.
Men så blev inte riktigt fallet. Recensionerna efteråt berättar om en spelning som bjöd på katastrofalt ljud, ett falskt gitarrsolo, en över 20 minuter lång version av låten ”The Times They Are A-Changing ”och ett mellanprat som fått en Chaplin-film att kännas tjatig. Folk som var på plats berättar att många ur publiken faktiskt lämnade spelningen för att istället gå till de närbelägna öltälten. Varför? Kanske för att spelningen var just usel. Eller kanske för att få sjunga spontankaraoke till ”Africa”.
Bilen bakom mig tutar. Brandlarm! Väckarklocka! Slutsignal! Jag rivstartar därifrån och 25 år senare är det som om ingenting har hänt. Varken med samtiden, medmänniskorna eller mig själv.
Jag säger inte att alla ska vara knepiga artister som Bob Dylan, som på sin rider inför spelningen i Luleå ville ha: ”En liter mjölk. En flaska rött vin. En flaska vitt. Skalade vindruvor. Och ett fönster som går att öppna.” Menar inte att alla kan vara skickliga och färgstarka idrottpersoner, som Zlatan.
Det enda jag önskar, ja jag tittar på dig Johan, är att vi i alla fall under några ögonblick vågar se på oss själva som något större, som någon som kan vinna Nobelpris, som kan älskas, som kan cykelsparka, som faktiskt kan göra mer än att lämna på dagis och hämta på dagis. Det enda jag önskar är att vi ska ha tålamod med alla som vågar. Öltälten kommer ändå alltid finnas kvar. Det kommer däremot inte våra usla drömmar.