Poesi är inte magi, lär Lars Gustafsson ha sagt någon gång, men även den konkreta verklighet som Gustafsson med förkärlek skriver om, har ju sin egen mystik. Vem kan förklara varför atomerna sitter ihop till molekyler, som kan forma sig till en skuttande hare, eller ett gammalt halvdollarmynt, präglat i Saint Louis 1912? Både det levande och det döda objektet har sina dikter i samlingen, så här lyder slutraderna som handlar om myntet: /Det mesta som händer med tingen/har inte alls med tingen att göra/.
Många av dikterna handlar om varseblivning, och att sortera in nya intryck i existerande tankebanor. Ofta uppstår en syntes, eller en ny tanke. Sambandet mellan människan och tingen stavas Naturen, och den har alltid något nytt i beredskap, även för en garvad filosof: /världen blir mig plötsligt varse,/stelnar överraskad till/ och blir till fasta ting./
Frågan som ställs är om världen skulle finnas till utan någon som observerar den. Hur det nu än är med det, så blir i alla fall världen intressantare om någon beskriver den med skarp iakttagelseförmåga: /Den som andas långsamt/ kan höra existensens dova/orgelpunkt, celloton,/surrande kondensator/i kraftledningsgatan./
Gustafsson är förutom den skarpsynta, diktande filosofen i Elden och döttrarna, även en mycket rolig satiriker. Sviten Tre uppfattningar om helvetet tar upp bokmässan, tunnelbanan och valkampanjen, varav särskilt den om valkampanjen är mycket politikerkritisk och bitsk. Här känner man verkligen igen den rakbladsvasse Gustafsson, och man förstår också varför han lyckas reta upp delar av etablissemanget.
Men Elden och döttrarna ägnar sig i grunden inte åt retorik eller bollkastning, även om vissa dikter i samlingen verkligen slänger bensin på brasan. Framförallt är det filosofiska spörsmål som dominerar, Gustafsson hänger upp sina tankar som om de vore vittvätt, som torkar i ett starkt solsken och med en stadig vind. Resultatet är bländvitt, doftande, handfast och användbart.