Gud ser allt, men på Facebook syns lite till

Så var man då, som sig bör i nutiden, ansluten till Facebook. En ansiktsbok för vilsna själar. En allt mer populär slasktratt på internet där jaget möter bekanta med meningsfulla meningslösheter. Eller hur ska man tolka fenomenet?
Du har nu 14 vänner meddelade sajten snabbt. Jag lade ock ut en bild av mig själv klunkandes ett glas vitt vin en sommarkväll utanför bastun, i bar överkropp därtill (ena bröstvårtan syns). Dessutom ljög jag direkt om mina födelsedata. Jag satte 10 september som födelsedag och visste inte då vad som skulle hända och hur jag skulle hantera läget när det plötsligt började hagla in gratulationer på denna icke existerande bemärkelsedag från folk jag knappt känner, folk som knappt hejar på mig på stan, men som nu enligt Facebook var mina vänner.
- Man har fler vänner på internet än man har i verkliga livet, sa jag ironiskt till Kaselnikov som erkände att han själv hade ett på-låtsas-konto och stolt kunde avslöja att han vid inloggning får meddelandet att han har noll vänner.
Jag var vilse och skrev:
- Ursäkta mig!
Via en liten ruta där man kunde skriva in sin aktuella status erkände jag att min födelsedag var en lögn. Nåt borde man ju hålla hemligt!
Ändå drogs jag in hit. Kanske var det en känsla av ensamhet som lockade mig. En ny kanal för mänsklig kontakt. Facebook och ensamheten.
Här finns exponering av privatliv, samtidigt som man anar en ton av låtsasvärld. Ingenting är riktigt på riktigt, samtidigt som allt är det. Eller också har alltihop förvandlats till ett gytter. Skärvor av längtan och ensamhet. Lögner och sanningar blandas. Privatliv kallas det.

Plötsligt får jag meddelandet att jag nu har 26 vänner, och några jag knappt vet vilka det är knackar på dörren. Och inbjudningar haglar till bisarra grupper mot socker, eller var det knark eller cykelpumpar.
Officiellt kallas det när omvärlden kräver mer av människan, en indelning som känns allt mer konstgjord. Som när det uppdagades att rektor Anders Karlsson lagt ut en bild på sig själv med uppknäppt skjorta (jfr min bröstvårta strax nedanför vinglaset). Han var dessutom med i några grupper på Facebook med smått ekivoka rubriceringar. Skolrepresentanten var plötsligt även en privatperson, lite för privat ansåg tydligen arbetsgivaren som gav honom kicken direkt. Nu stod den sociala konstruktionen - offentligt och privat - näsa mot näsa.
Att vara en företrädare är det borgerliga samhällets vårta på människokroppens rygg. Rektor, journalist, bagare, doktor... Allt är tydligen ok så länge rullgardinen är nere. I hemlighet är det rättfärdigt att odla bisarra intressen. Samlar du porrfilmer är det ok bara det inte syns genom persiennerna. Men bröstvårtorna på internet är heligare. En digital springa i gardinsystemet, och vi riskerar att falla handlöst ner i träsket.
- Usch och fy! Kan en rektor göra sådant!

Men det representativa samhället vittrar. När officiellt och privat obönhörligen smälter samman förlorar manschetterna sin status. Då utkrävs: mer rättfärdighet!
Där framför gardinen får man alltså inte alls visa sig sugen på livet. Anställda på skogsstyrelsen får inte visa att de har platsgran i vardagsrummet. Du ska blott vara företrädare i grå kostym.
- Men se! Hon är ju miljöpartist! Hur kan hon vara med i gruppen Vänner för tvåtaktsmotorer!?
Eller som jag kommenterade till vän nr 21:
- Gud ser allt, men på Facebook syns lite till...