Israelen David Grossmans storverk På flykt undan ett sorgebud handlar om en kvinna som håller sig oanträffbar. Så länge hon är ovetande om att hennes pojke dödats är det som om han lever.
Kanske kan man säga att Grossman själv försökte skriva sig bort från ett likartat besked. Det blev ändå så att hans son dödades i det pågående kriget och kvinnan i hans roman drabbas av samma öde.
I sin nya bok, Fallen ur tiden , återvänder Grossman till samma tema, förlusten av ett älskat barn, men han avbildar också och skärskådar den djupa sorgens natur.
En av bokens huvudpersoner menar att vi gör fel som bara finner oss i det som hände och ger sig ut för att leta efter den döde sonen, ”där borta”. Han stöter på en rad personer som sörjer lika djupt och ohjälpligt som han själv, kvinnan i fisknätet, hertigen, barnmorskan, skomakaren och ett par till. De bildar längre fram ett tåg men hindras plötsligt av en vägg. Det finns en del sådana inslag som är svårtolkade.
En berättare, stadens krönikör, går runt och samlar in vittnesmål och bekännelser. De andra personerna brukar en fri, rätt orytmisk, hårt bruten vers. Deras röster binds efter hand samman till en kör ungefär som i ett oratorium.
Fallen ur tiden förenar vers, drama och prosa men liknar mest ett verk för radio eller scen. Grossman har i rader av reportage och debattexter tagit ställning mot den israeliska ockupationen men det här är ett existentiellt drama, inte ett politiskt inlägg.
”Hemligheten mellan oss / späds ut, löser upp sig, / likt en dröm / som lyses upp inifrån / av en fackla”, säger en kvinna, Grossman griper ofta till den sortens starkt känslosamma bilder och uppskruvade stämningar. Det brinnande språket är bokens styrka men också ett problem; vi möter den där verbala elden i varje vers, i varje formulering. Till slut blir jag lite tondöv, bombarderad av alla våldsamma formuleringar. Det handlar ju om en nästan explosiv känslosamhet där bara de största orden och de mest laddade metaforerna ryms. Om det nu inte är så att jag värjer mig mot det plågsamma innehållet.
Bäst fungerar texten när de sörjande återberättar konkreta minnen och återger hur det är att leva utan sina barn. En man lever som i ett museum, byggt av den döde pojkens leksaker. En skomakare tuggar i sin förtvivlan på spikar. En av de sörjande är författare och måste göra berättelser av det som hände, för att förstå och ”fatta det riktigt… exakt”.
Grossman visar att den stora sorgen också handlar om vanvett, raseri, ångest, förvirring, tomhet, extas och kreativitet. Den kan också ha ett vardagligt drag som när en kvinna vill ta med ”lite tomatsoppa till den döde”.
De sörjande riktar tusen frågor till de döda barnen. De vill veta hur det är ”där borta”, hur det var att dö, hur man ska försona sig med att de är borta och ändå hålla minnet levande. De upptäcker sådant i sorgen som var alldeles okänt för dem.
De sörjande reder sig en grav i jorden men återuppstår, förlösta och med de döda barnen så starkt återskapade i stunden att de lever igen. Eller verkar det ”bara så / för ett längtande hjärta / ett förryckt hjärta?”