I övrigt var det mest små detaljer som störde, eller inte passade in i sammanhanget - såsom att berggrunden verkade så porös. Sedan var det Maria - en vacker grekisk flicka som var alldeles för ung för mig, men som såg på mig med någon slags beundran i blicken. Det måste ha varit jag och mina lila schalar som förvirrat henne. Hon hade sett att det var några som tältade nere på stranden, och nu hade hon fått för sig att jag var någon slags lila flummare som tog min familj till Grekland med endast en extra T-shirt och ett tvåmanstält som packning.
- Nej du Maria, det där är inte jag.
Men jag sa det på grekiska, liksom för att försöka imponera ändå.
Numera vill jag ha mjuk kudde och sköna lakan. All den där flummigheten är som bortblåst. Jag är bara en förvirrad halvidiot från Sverige som försöker få ihop det här med krisen, romantiseringarna och den här förbannade baksmällan som fröken Hellas har drabbats av.
- Så det är inte ni som tältar?
Nej, nej, och åter nej. Inte jag.
Men kudden på hotellrummet luktar mögel. Så på det sättet kan man säga att jag är en flummande romantiker. För jag har varken vett eller tillräckligt med skamlöshet, vill inte klaga hos Anastasía i källaren. Och förmodligen är det väl även så att hon inte kan frambringa några kuddar utan mögellukt heller. Sådant finns inte på menyn, så att säga.
- Du vet, sade jag till Maria...
...att alla därhemma frågar om det här med krisen. Och jag ville ha med mig ett adekvat svar om grannen frågar medan vi hänger på var sin sida om staketet.
Men hon ville bara veta om mig och mitt.
- Jag är också journalist, sa hon och log sitt originalleende.
En Wallraffare i restaurangbranschen på Kárpathos. Servitris brukar det kallas. Hon visade naveln också. Plattare mage fanns inte i hela universum. Brunbränd var den dessutom.
Men när jag beställde Coca-Cola till barnen fnös hon. Och när jag beställde kött till huvudrätt och hon kom med tallriken sa hon med vänligt tonfall:
- Kalí órexi.
Smaklig måltid...med tillägget "att ett djur har fått sätta livet till för att just du ska få den här måltiden".
Så pillar man med gaffeln i kokt get med citronsås. Jag åt potatisen. Hon var vegan. Eller med andra ord: En krisande vegan. En äkta gräsätare från norra Grekland med uppenbar intellektuell begåvning. Jag var en mördare, men fick hennes hotmailadress ändå, och sedan skyndade hon vidare med andras tallrikar.
Närmare essensen kommer man ju sällan. Som om min båt alltid stannade fem meter ifrån bryggan.