"Vinterregn? / Det håller på att bli/ett nytt ord, som vårsol, höstregn eller sommarvärme", är rader ur Göran Greiders nya diktsamling, Och dagarna är som små sekler.
Den aktuella boken är textmaskinen Greiders tionde diktsamling sedan 1981. Maskin kan låta negativt, men vad jag åsyftar är förstås hans väldiga produktion av text av olika slag, inte minst som debattör.
Lika väldig som hans produktion är omfånget av ämnesområden. Anslaget i en dikt kan vara en bys nästan dolda historia, över sorgsna rader om vart han tycker samhället är på väg, till en stilla insikt om varat och dess motsägelsefullt vackra sköra sidor. Och hur vi hör ihop. "Min tid på jorden / Nästan osynlig utan din/och de andras / Allt är mycket mycket litet".
Huvudscenen i Och dagarna är som små sekler är förorten Årsta i Stockholm.
Läsaren får en resa från 1990-talet och en bit in i det nya seklet. Balkongdörren står ofta öppen hos Göran, frun Berit och den tonåriga dottern.
Och inifrån rummet hörs inte sällan Tjajkovskij eller Aram Chatjaturjan, i alla fall om poeten själv får välja. Men dörren står framför allt öppen för att ta in, världen, grannars surr och kanske få ett snack om vad som rör sig på orten. Allt medan "Leviathan", staden, lurar i fjärran.
Greiders självbild är betraktarens. Märkligt kanske någon tycker då författaren ofta befinner sig i centrum av debatter och diskussioner, inte sällan ivrig att få sista ordet.
Han ser sig som en talesman för Sveriges byar och dess många gånger bortglömda människor. Och han älskar dess ofta dåligt underhållna vägar. "Jag kom på en / Det var beckmörkt / Husen ledde mig rätt / I en mötande bil satt föraren / utplånad vid ratten, en förarlös drönare, men jag hejade ändå / Skorstensröken pryddes / högst upp av stjärnor, gnistregnet över himlen / Det var vinter / Jag levde ett annat liv / Mandelbrödsformer överallt / Storstan blänkte / i mitt öga / Varg och landsbygsdsbo / ylade ikapp / De svenska byvägarna leder ända upp i galaxen / Jag går mot Vintergatans centrum", som är rader från bokens mellankapitel Märkliga dagar från landsbygden.
De prosapoetiska dikterna är inte sällan som politiska one-liners där ingen borgare eller högersosse går säker. Men Greider hade inte varit Greider om han i avsaknaden av ett "progressivt grundackord i världen" trots allt inte hittat frön av hopp. Karl’n har ju nämligen humor.
Det bästa med nya diktsamlingen är ändå att människan bakom de många orden blir så pass synlig. För jag tror att Greider relativt snabbt skulle kunna producera tillräckligt många fragment från vardagen och från världen, och vice versa, för ytterligare en bok.
Att däremot ge mycket av sig själv; sin ångest, sin glädje, sin kärlek, sin oro, kräver längre tid vid skrivmaskinen.