Gnälligt, sade en vän om Dylans sjungande. Lika relevant är att påstå att Shakespeare var våldsfixerad och Hemingway sexgalen. Dylan sjunger gnälligt, hest, snett och ... ja hur som helst. Vem bryr sig om sånt! Dylan sjunger som Dylan måste sjunga. Passar det inte är det bara att lyssna på The Rolling Stones och andra som spelar vidare genom decennierna utan ett grams förnyelse.
Dylan är bästa beviset på att åldern på födelseattesten inte har något med ålder att göra. Dylan har aldrig blivit som andra vuxna, men han vet hur det är att åldras. I Trying to get to heaven minns han det som har varit, förstår att det börjar bli sent i livet, tänker att han ska nå himlen innan dörren stängs. Samma närvaro, samma poesi, samma känsla för vad som är viktigt i livet som alltid. Ännu senare i livets plattsamling undrar han hur länge han kan stanna på ingenstans café när allt han har är drömmar om dig.
Vi som levt hela livet med Dylan kan åldras med honom och lyssna på allt han skrivit och sjungit, för att slippa bli som de vuxna vi som unga svor att aldrig bli. Han hjälper oss att leva våra drömmar. Han håller våra sinnen för evigt unga. Han ser till att vi aldrig bli någon mister Jones som dräglar på golfbanor och i vinprovningsrum. Han sjunger så att vi alltid kan låta skeppet med föryngringsreparationer och konsumtionsmani segla någon annanstans.
Dylan har alltid vetat att det är sent i livet och att vi alltid måste ha bråttom: You must leave now, take what you need, you think will last - Whatever you wish to keep, you better grab it fast." Att det måste vara så förklaras i samma sång: "The highway is for gamblers, better use your sense - Take what you have gathered from coincidence." Citatet visar hur Dylan diktar. Inget sker av coincidence, alltid samma sense av att varje ord är gatherd med en känsla som ingen annan rockkompositör förmått. Gamblers bet och det är ingen coincidence att ordet better kommer direkt efter gamblers.
Dylan har kompat våra liv, sjungit för oss i livets alla situationer. Han är hos oss när vi skriker av förtvivlan över världens orättvisor. Han gråter med oss i depressionens underjordiska rum när kärleken gått vilse och blivit något vi inte orkar se. Till och med Gud släppte Dylan in i sin värld. Ska det verkligen vara nödvändigt tänkte jag. Svaret ges i Every grain of sand. När han just hade skrivit låten ringde han Jennifer Warnes och bad henne komma över. Han var otålig. Han ville att de skulle sjunga direkt. Han längtade efter att höra hur det han just skrivit lät. Så otålig var han att hundarna blev kvar i rummet. Man kan höra hur de skäller i bootlegversionen.