Strax efter nyår pryddes rondellen vid LTU av ett konstnärligt inslag, nämligen ett grishuvud upplagt på det stora L:et. Vad är det som säger att den offentliga konsten inte ska vara äcklig, motbjudande eller provocerande? Fråga performancekonstnärerna om det.
Ta rondellinstallationen ett steg längre, och sätt en namnskylt i pannan på grisen, kommer vi genast ett steg längre. Skulle det stå Mohammed där, börjar det kokta fläsket vara stekt.
Gränserna för den konstnärliga friheten är snävare än vad man tror. För ett par år sedan skrev jag om Lars Vilks, och kontrasten mellan offentlig konst som inte riskerar något, och den som gör det.
Kritik riktad mot det svenska samhället, dess lagar eller dessas efterlevande, medför ingen dödsdom för kritikern. Däremot finns det gott om repressalier för den som kritiserar sin arbetsgivare, vilket det finns många exempel på de senaste åren, sedan Facebook och andra sociala medier medfört en unik möjlighet till övervakning.
Om det funnits en avsändare på rondellgrisen, hade den personen också stuckit ut hakan och riskerat en diskret käftsmäll i form av organisatoriska åtgärder.
Nu handlar inte den här krönikan om LTU. Den handlar om yttrandefrihet och konstnärens speciella möjlighet att utöva den, i och med tillgången till offentliga rum.
Alla är inte lika modiga som Vilks, och jag är det inte heller. Vilks nyliga uttalande om satir låter väldigt smart: om fler satirteckningar publiceras, så minskar risken för att bli en måltavla.
Resonemanget är otroligt logiskt, och gäller från det lilla grishuvudet, vilken politisk satir som helst, till Mohammed som rondellhund. Fler, ja helst alla tidningar, bör vässa sin kritiska penna och presentera resultatet på första sidan, väl synligt. Då minskar risken för att fler satiriker ska mista livet.
Sluta skriv om TV-program eller kändisars privatliv, använd utrymmet till något viktigt istället!