Ibland kommer den där världen som brukar vara så långt borta så nära inpå. Som i måndags morse vid frukostbordet. NSD berättar om den unge Anton, 18 år, som grips och anhålls för ett brott som inte ens begåtts. Grips mitt i natten i sitt hem medan föräldrarna ovetande ligger och sover och anhålls för mord på flickvännen som, när sanningen kommer fram, tagit sitt eget liv. Självmord.
Och mitt i upprördheten över denna läsning rapporterar morgonekot i radion att Israel griper och fängslar människor utan att det finns ens en misstanke om brott. De hamnar i fängsligt förvar på obestämd tid.
Så steget är kanske inte så långt mellan det oroliga Mellanöstern och det stillsamma, "roliga" som det heter på västerbottniska, Norrbotten. Både här och där är det tillåtet att fängsla människor som inte gjort sig skyldiga till brott. Eller är samhällsställningen "brottet"? i Israel är det palestinier som grips och fängslas.
Och så går färden till Haparanda och Torneå, ni vet de två städerna som numera skriver ihop sina namn, de tu blev ju ett på den tiden när Finland knapp tog emot några flyktingar. Två grannstäder i den gränslösa Europeiska unionen. En förebild.
Så är det inte längre när vi nu rullar över gränsen. Där finns tillfälliga staket som för hos genom smala nålsögon, förbi bistra tulltjänstemän. De granskar oss ingående, inga leenden här inte och de förefaller beredda att stoppa varje misstänkt fordon. Kan det finnas någon flykting gömd i bilen?
Den finska tullen är inte ensam. Den har fått hjälp av Finlands speciella gränspolis, Gränsbevakningsväsendet, med sina grönmålade bilar och gröna uniformer. Färgen har sin förklaring för det är en militärt organiserad myndighet med en generallöjtnant som chef. I krigstid är de Finlands gerilla, redo att operera bakom fiendens linjer.
Gränspolisen har upprättat posteringar på de olika överfarterna mellan Haparanda och Torneå. De har gott om folk för uppgiften, 3 600 anställda varav 500 är värnpliktiga.
Haparandatorneå, som städerna vill kalla sig, känns plötsligt så främmande. Vi ser också ett staket som rests och sträcker sig längs den osynliga gränsen, men vi får veta att det är ett byggstängsel för den blivande stora byggarbetsplatsen för ett nytt drömprojekt. Staketet råkar gå mellan gränsposteringarna.
Och så får vi höra i radio att Lapporörelsen vaknat till liv, den finska fascistiska organisationen från mellankrigstiden. Vi åker hem och funderar på vilken tid vi lever i och vilken granne vi har. Nej, det är inte Ungern.