Granateld blev till fyrverkerier

Fortfarande tänker han på döden varje dag. Ibland när han rör sig ute i Beirut börjar den kostymklädde advokaten, författaren och litteraturkritikern Alexandre Najjar per automatik söka efter källare eller andra potentiella skyddsrum att rusa till om granaterna skulle börja vina. Så djupt sitter erfarenheterna.
Ändå är Krigets skola, nu i svensk översättning, en tunn liten bok som på många sätt skildrar krigets absurda för att inte säga komiska sidor. Som läsare får man intrycket att det, trots allt, kanske var mycket bättre att vara barn än vuxen i inbördeskrigets Beirut 1975 till 1989.
- Jag är övertygad om det, barnen skapar sin egen värld. Man försöker göra en bubbla och leva där. Det var ett sätt att göra motstånd, annars blir barnen krigets första offer, säger Alexandre Najjar.
- Kriget hade också många absurda sidor, vi kunde köa i fyra timmar för lite vatten. Barnen kunde roa sig men för de vuxna var det enormt irriterande.

Ansvaret vilade förstås tungt på de vuxna. Alexandre Najjar var omgiven av människor som med fantasins hjälp försökte skydda honom. Hans mor lyckades få honom och hans syskon att tro att granatbeskjutningen var fyrverkerier. Han minns särskilt sina tvillingbröders födelsedag i maj 1976. "Fyrverkeriet" var enormt. Ett år senare förstod även barnen att fyrverkerierna förde med sig ödeläggelse och död.
I bokens inledning skriver du att du "umgåtts med kriget på samma sätt som med en gatflicka"? Vad menar du?
- Jag moraliserar, visst. Men kriget var som en opassande flicka inom citationstecken, en "opassande flicka" som man fäste sig vid. Efteråt, i fredstid, finns en saknad inte efter själva kriget men efter flera av vanorna från den här tiden. Barnen till exempel kunde säga att de hade så långa lov, ibland kunde de inte gå i skola på sex månader. I synnerhet taxichaufförer kan säga att de levde bättre under kriget. Det de gjorde var farligare, men också mycket bättre betalt.
Antoine de Saint-Exupéry talade om krig som en sjukdom, inte ett äventyr. Ernest Hemingway menade att alla krigserfarenheter är ovärderliga för en blivande författare. Alexandre Najjar citerar båda. Samtidigt menar han att kriget tar ifrån barnet dess kanske mest dyrbara egenskap; sorglösheten.
- Jag tänker på det när jag ser mina egna barn sova, att de får leva från dag till dag utan att behöva oroa sig. Men kriget lärde mig också att lyckan inte är något ouppnåeligt, inte en chimär. Bara att kunna undvika olycka är lycka.

Granateld blev till fyrverkerier

Flera libanesiska författare har skrivit om inbördeskrigets Beirut. Men bara Alexandre Najjar har gjort det utifrån barnets erfarenheter. "Ingen frågade oss om vår åsikt, om vi ville ha fred."