Godstågen dundrar förbi på Boden södra, alldeles intill Havremagasinet. Många av tågens godsvagnar bär graffitimålningar.
– Det är som snabba utställningar, säger konsthallschefen Ricky Sandberg.
Carolina Falkholt är Sveriges internationellt mest kända graffitimålare. Hon är i Boden för att installera sitt verk Hör mig för i utställningen Kontrapunkt på Havremagasinet.
– Jag såg något som var levande, en rörelse som jag tyckte var intressant. Färg och form på ett sätt som jag inte såg någon annanstans, då när jag var liten. Sedan såg jag också målningar på väggarna när vi åkte in till Göteborg.
Carolina Falkholt växte och blev graffitimålare. Först i smyg, som så många andra graffitimålare, senare en graffitikonstnär som målar på lagligt underlag och som skapat sin egen feministiska konstform.
– Graffitin har tydliga regler. Den som inte följer dem är oftast en jävla fitta, en dålig person. Jag hade hört det om och om igen. I flera år lekte jag med ordet grafitta, en egen konstform, mera samtidskonst. Graffitin var inte tillräcklig för mig.
Carolina Falkholt reagerade på det övergreppsartade inom graffitikulturen. Det handlar om övergrepp i målandet, måla på annans egendom och utan lov, men också övergrepp på kvinnor.
– Graffita sker i dialog med samhället och det är jag mera intresserad av. Det är inte så lätt att smyga med en skylift och för stora installationer blir det bygglovshantering.
Även den lagliga graffitin kan orsaka storm. Så skedde i Nyköping när Carolina Falkholt fick kommunens uppdrag att göra en målning för en högstadieskola.
– Det blev ett landskap i form av det ljudlandskap som finns i en högstadieskola, den verbala kulturen, den del som är kränkande mot tjejer. Jag valde ut de mest kränkande orden som gjorde mest ont, skrev orden på väggen och skrev över dem, förstörde dem som en ritual mot den förtryckande verbala kultur som en högstadieskola är hemvist för. Så målade jag över med en målning och där verkets titel var Övermålning och med en dokumentation om den underliggande målningen och orden.
Målningen Övermålning visade en kvinnas nakna underkropp.
– Det var en efterkonstruktion att jag skulle måla en havsutsikt. Kommunen hanterade det dåligt då de inte såg verkets helhet.
Den oväntade reaktionen hade en fördel.
– Det var bra för debatten i sig att det blev liv om den, debatten om kvinnokroppen i offentliga rummet. Vi tänker att det inte är något problem här i Sverige, att kvinnoförtrycket är ett större problem någon annanstans. Men det är ett reellt problem här och verket jag gjorde fick igång det samtalet.
Graffitin är omstridd och Stockholms stad hade länge en nolltolerans. Carolina Falkholt beskriver det som djupt odemokratiskt.
– Det är en typ av fascistiska värderingar som är grunden för nolltolerans. Nolltoleransen mot graffiti och att stoppa migrationen bygger på samma värderingar.
Carolina Falkholt beskriver nolltoleransen mot klotter som omöjlig.
– Alla människor klottrar, telefonklottrar, gör mönster i grädden på tallriken. Klotter är grunden i ett skissarbete. Hela graffitirörelsen skissar kring verk som ännu inte gjorts.
Det handlar också om kommunikation.
– Graffitin på tunnelbanevagnarna i New York på 1970-talet var som ett för-internet. Graffitin skickade en hälsning till andra sidan stan. Tunnelbanan var som ett bredband.
Att få synas i offentligheten är också en klassfråga.
– All jävla reklam som jag inte bett om att få se. För att dina bilder ska få ta plats i offentliga rummet måste du ha pengar. Bara de rika får synas, de som har råd. Graffitin ett sätt att vara delaktig.
Under besöket i Boden passar Carolina Falkholt på att se väggmålningarna i staden.
– Det är något annat, mera muralmålningar. Det fick mig att tänka på reklam och på Ryssland. Det är figurativa målningar som talar om någon detalj i samhället att vara stolt över.
Carolina Falkholt har gjort en graffitimålning i Murmansk, liksom i Rovaniemi och i Luleå. Det hon nu ska ställa ut i Havremagasinet är av betydligt mindre format och dessutom med ljud. Titeln är Hör mig för.
– Titeln kommer från att jag ser mig för när jag går över vägen och att jag hör mig för när jag går genom väggen. Målningen är öronen som hänger var sin sida av väggen. Jag har alltid satt ljud till mina bilder. Tidigare var det i mitt egen privata konstnärliga utrymme och för mig själv. Först nu delar jag med mig av ljuddelen i processen.
Kan det då bli något ståhej kring denna utställning, som ståhejet i Nyköping?
– Det kan jag inte svara på. Det är mottagarens reaktion. Jag förväntade mig det inte i Nyköping.