Henrik hade varit borta från stan ett tag, eller ganska länge. Nu hade han kommit tillbaka för att återse mammas gata och allt annat som bidragit till den han var.
Han var på väg hem, kort sagt.
Det Luleå han hade lämnat var ett annat än dagens. Det var ofrånkomligt. Men Lule är Lule. Igenkännbart. Identifierande. Ihållande.
Trodde han.
Den gamla Hermelinsskolan var numera en del av Gymnasiebyn. Hockeytemplet med det djuriskt underbara namnet var numera namngivet efter en sponsor. Pontushallen likaså.
Det gamla fina posthuset på Storgatan var inte längre post. Det som passade hand i handske som konsthall eller saluhall skulle inrymma Ingenjörsvetenskapsakademin, vilken sannerligen var en bubblare om man tog notis om vad folk önskade.
Men som i detta och många andra fall får oftast folk inte vara med och bestämma. De ska arbeta, bo, sköta sitt och betala sina räkningar och rösta när det så är dags för val. Är inte trängseln i den politiska mitten påfallande lik dagens enahanda arkitektur? tänkte Henrik.
Längre in på Storgatan påminde Friends by BO honom om kvarteret som inhyste det fik han frekventerade. Två rum och kök, eller som det kallades, Tråk. Där fick han vara med om när Kaffe latte-konceptet nådde stan. För Tråks del var det enkelt gjort då man erbjöd en mindre termos fylld med varm mjölk. Vanligt bryggkaffe i kaffepumla plus varm mjölk från termos – och voilà! – Kaffe latte.
Den besjungna Stadspuben var ett minne blott. Nu fanns en flytande krog – Bistro Bar Brygga – där sommarsolen sken i kapp med alkoholflödet.
Han noterade hur grävskopornas käftar hade tuggat i sig det gamla Fritz Olsson-huset. I väntan på kommande byggnation på tomten hade staden fått en temporär, konstgjord park. Det hade en vän berättat.
Henrik visste inte vad han skulle tro. Konstgjord park? Var inte en park en park?
Med en lånad cykel tog sig Henrik runt i Luleå. Det var då han förstod vad som hade hänt medan han bott på annan ort. Staden hade genomgått en arkitektonisk östifiering. Folkhumorn var inte sen att hänga på. Ett gammalt exempel var att det hopplöst oanvändbara Köpmantorget kallades för Murmansktorget. Folkhumorn skulle med tiden döpa om ett och annat.
Pontushallen hade, som sagt, fått ny kostym och nytt namn. Området kring entrén var anlagt i de spännande materialen betong, sten och metall. En flanör som intrvjuades av tidningen tyckte att platsen såg ut som ”Berlin-Moskva 1989”.
Nya Hertsö centrum som drabbats av brutalfunktionalism kallades för Pyongyang. Upprustningen av Södra hamnplan gick i samma stil och påminde om Marx-Engels-Forum i östra Berlin. Nu var Forum ett misspassande namn eftersom det snarare var ett tomt torg sånär som på statyerna av Karl Marx och Friderich Engels.
Lika misspassande var upprustningen av Södra hamnplan eftersom den så minutiöst bortsett från alla mjuka värden. Människor och växter, till exempel.
Henrik blev modstulen. Det var sannerligen sorgligt att se sin gamla stad iklädd grå öststatskappa.
På tåget söderut tänkte han. Vad hade hänt? Varför denna ensidiga satsning på betong, sten och metall? Tänk om man – som i Eva-Stina Byggmästars dikter – fick vara en klorofylldervisch? Som promenerade runt i staden och muntert hördes säga:
– Hallå, gräsmatta! Hallå, park! Här slår jag mig ned ett tag.
Ja, tänk.