Likt en från all värdighet undanskuffad Uma Thurman inväntar Karin, huvudpersonen i Den vita staden, sin totala degradering. Den elaka kronofogden ska komma och utmäta mångmiljonvillan, bilen och märkesprylarna. Orsakerna till detta kommer närmast som sekundär information, Karins "familj" sysslar med lönsamma brott.
Låter detta som inledningen till en dramathriller? Ja, det gör det, och största delen av handlingen är just det. Den märkesaccessoar som inte kronofogden kan ta, är dock den lilla dottern. I dramaturgin fungerar hon som problemskapare, black om foten, och något i stil med märkesväskan som Karin inte lyckas sälja, för att den saknar "certifikat".
Dottern är en bastard, en blandning av Karins biologiska jag och hennes numera raserade identitet som välbärgad. De detaljerade beskrivningarna av Karins amningar och blöjbyten på barnet, och de fysiska förändringar hennes kropp genomgått, tar bort lite av genreetiketten på boken, men saknar samtidigt i stort sett relevans för actionkurvan i boken. Modersrelationen framstår därför som något av ett alibi för att göra handlingen mer seriös.
Inför den annalkande avhysningen från villan, börjar så Karin samla ihop sina Thurman-krafter, och avlägger vissa visiter hos "familjemedlemmar". Resultatet blir väldigt skralt pengamässigt, och en ny plan tar form för henne.
Gestaltningen på huvudpersonen är så tydlig man kan begära, men väcker varken empati eller avsky. Det är knappt intressant ens på slutet när Karin iscensätter sin get-away. Slutet är också märkvärdigt tunt beskrivet, i jämförelse med utförligheten hos både anslag och upptrappning, som att Ramqvist vill sätta ännu ett frågetecken i kanten för genretillhörigheten. Jag knäpper mina händer och hoppas att detta inte blir ännu en svensk film.