Google-modellen ska frälsa världen
BOKJeff JarvisWhat Would Google Do Collins Business
Så sent i som för en månad sedan tilldelades Maurice Jarre ett hederspris vid filmfestivalen i Berlin.
Foto: RENE TILLMANN
Det är inte jag som har blivit googlisiös. Det är Jeff Jarvis. Jag har läst hans bok Vad skulle Google göra (VSGG)? eller What Would Google Do (WWGD)? som det heter på engelska. Titelns fråga styr framställningen. Rådet som genomsyrar boken är alltså enkelt. Har du ett problem? Tänk efter hur du tror att Googles lösning skulle se ut.
What Would Google do? och ännu inte utkomna Free av Chris Anderson, som lovordar Jarvis bok på skyddsomslaget, kommer att bli kult, inte minst för anställda på medie- och marknadsföretag som söker lösningar som leder deras företag till ett rikt liv på det nät där Google har många tillbedjare. I Helsingborg finns till och med en man, anställd av tidningsföretag, som försökt få Google som nummerskylt på sin bil.
Först ett självklart påpekande innan jag slipar recensionskniven. Jag är på nätet varje dag. Google är ett underbart verktyg, men det finns en gräns för kritiklös entusiasm och Jarvis överskrider den med bred marginal. Enligt honom kan Google allt. Har du ont i magen? Ta en Google. Vill du bestiga berg? Klättra med Google. Ska du bygga ett hus? Bygg med Google. Ska du putsa dina skor? Putsa med Google. Vill du kommunicera? Starta en blogg som är anpassad efter Googles sökmaskiner.
För att illustrera öppenheten och konsumentmakten som Internet och Google ger berättar Jarvis hur han i sin blogg klagade på Dell. Sexhundra personer kommenterade bloggen. Det resulterade i nya kommentarer. Spridningen var som en brand i södra Kalifornien. Till slut blev hettan så stor att Dell övergav sin gamla bortförklaringsfilosofi. Istället praktiserade företaget den öppenhet och ödmjukhet som enligt Jarvis är lösningen i Googletid. Om kritiska bloggar hindrat storföretag från att uppträda omoraliskt skulle Coca Cola sedan länge ha varit historia. Läkemedelsföretagen har inte heller lyssnat när Jarvis lovsjungit öppenheten.
Mycket i WWGD är både underhållande och lärorikt, men Jarvis kärlek till stora slutsatser av små händelser och banala bortförklaringar av allt som stör den positiva bilden av Google ger föga stöd för okritisk läsning. När det är som värst använder författaren tangentbordet som en kulspruta för avfyrandet av vårdslösa påståenden. "Tjäna pengar genom att kontrollera produktion, distribution och marknadsföring är ett försvinnande spel." Tur att många företag inte har lärt sig det. "Prylar är bara så förra århundradet." Jarvis ska vara glad för att vi är så många som gillar produkten bok som under det förra århundradet firade femhundraårs-jubileum.
Vad vi skriver när vi bloggar är mindre viktigt, avgörande är, framhåller Jarvis, att det sker så att Googles sökmaskiner hittar det. Med gillande citerar han en annan new age it-filosof: "Vad vi säger är inte lika viktigt som systemet som tillåter oss att säga det."
För drygt 40 år sedan sade Marshall McLuhan att mediet är budskapet. I Media skrev McLuhan: "Varje kultur och varje epok har sina favorittyper av upplevelse och kunskap som den är benägen att föreskriva för allt och alla." Medier är inte bara passiva containrar av information. De formar också vårt sätt att tänka. Att Google är en tillgång vid informationssökning är uppenbart. Lika uppenbart är att mediet inte främjar koncentrerad och eftertänksam läsning.
"Tryck har blivit en börda för tryckföretag", skriver Jarvis i en bok som ges ut av ett bokförlag. Vad ska bokförlag tjäna pengar på om, som författaren förespråkar, de lägger ut sina böcker gratis på nätet? "Tryck är kass. Prylar är kass", fortsätter Jarvis. Tramsiga påståenden blandas med inspirerande tankar om hur framtidens medielandskap kommer att se ut. Ojämn är med andra ord bara förnamnet på framställningen i WWGD?.
Så jobbar vi med nyheter