Godkänt - men någonting fattas
KONSERTI himlen är det försentKarin Paulin QuartetFredag 19.00Norrbottensteatern
Karin Paulin Quartet uppträdde på Norrbottensteatern under fredagskvällen.
Foto: Pär Bäckström
Scenbilden ser ut som följer: Längst till vänster, sittande på några lastpallar, omgärdad av gitarrer, dragspel och diverse blåsinstrument, Rolf Hedberg. Därefter en harpa. I scenens mitt, gömd bakom en basklarinett, Robert Ek. Framför honom Karin Paulin, med en mikrofon och icke ingångna högklackade skor. Längst till höger, en kontrabas, ett välriggat trumset och brodern Lars Paulin.
Karin Paulin fungerar förutom sångerska som värdinna för kvällen med KPQ. Hon berättar om förlusten av en nära vän, på dagen ett år före kvällens föreställning. Hon berättar om en annan närståendes svåra sjukdom, och samtalen om livet och döden som följt i sjukdomens fotspår.
Det är detta som är avstampet, inspirationen till I himlen är det försent.
Låtvalen sägs följa huvudtemat, och det gör de väl också, på något sätt. Men de är mer viktade åt död än liv, och covers som Höstvisa, The Show Must Go On, Here Comes The Flood och Waiting In Vain får existentiella undertoner. Till och med en up-tempolåt som Blame It On The Boogie av The Jacksons får en mörkare inramning i och med Michael Jacksons tidiga bortgång.
Om huvudtanken är av det mörkare och mer grubblande slaget, är utförandet desto mer positivt. Spelglädjen formligen sprutar genom öronen på Karin Paulin Quartet, och speciellt då de tre multi-instrumentalisterna bakom sångerskan som ideligen byter till nya instrument och på så sätt ändrar soundet fullständigt från en låt till en annan. Från tystlåten tvärflöjt-klarinett-kontrabastrio till ett högljudande gitarr-basklarinett-trumband. Förvandlingen sker på ett ögonblick.
Häromdagen uppträdde Robert Ek med Neo. I kväll, liksom de gånger jag sett honom tidigare, är han fläckfri i sitt klarinettspel. Rolf Hedberg spelar ibland så många ackord i följd på sin nylonsträngade gitarr att man har svårt att se hur fingrarna hänger med. Lars Paulins rytmsektion, men framför allt hans harpspel lämnar inget övrigt att önska. Och så ovanpå allting, Karin Paulins lugna, klara stämma.
Det finns över huvud taget inte mycket att anmärka på. Känslan finns där, liksom utförandet. Personligen skulle jag dock vilja kräva lite mer av dessa yrkesmusiker. Till sist önskar jag nog att KPQ skulle våga sig på att spela eget material.
Så jobbar vi med nyheter